NORDIS

Igår gick jag och simmade tidigt. Tokigt tidigt.
Trodde jag skulle vara ensam men tydligen finns det tokigare människor än mig som går och tränar innan jobbet. Imponerande, galna människor.
Jag skulle ju i alla fall få gå hem och lägga mig i soffan efteråt.
Men det va skönt, och jag har redan fått upp mer styrka än förra veckans simpass och kunde känna en viss mer uthållighet i kroppen.
Det är skönt att kunna jobba mina muskler utan att få det minsta ont, men ändå känna att jag arbetar dom så maximalt jag vill.
Efter jag simmat och sprattlat klart satte jag mig och åt mina två mackor, drack min varma oboy jag packat med mig och tittade på vad som fortfarande var en väldigt mörk stad.
Det va väldigt skönt och sinnesgivande. Folk stannar inte upp och njuter av det lilla längre.
När jag kom hem la jag mig i soffan och skulle bara "vila ögonen" en stund och vaknade 1 1/2 timme senare, totalt groggy. Den tröttheten satt i resten av dagen sen vilket fick mig att inse att jag borde nog lägga om min träning till kvällarna eftersom jag uppenbarligen blir helt dränerad på energi av vad jag egentligen inte tycker är en stor prestation. Ibland glömmer 110 procentsAnna att jag och min kropp är gravid. Just suck it in.
Efter morgonen träning blev det plötsligt väldigt lugnt i magen.
Obehagligt lugnt efter flera dagars arbetsplatsaktivitet där inne.
Det skrämde skiten ur mig och Självklart kom tankarna att nu hade jag gjort mitt barn illa.
Jag kunde stundvis känna små buffar, men inga karatesparkar som tidigare.
Även idag har det varit obehagligt lugnt och jag känner mig till och med mer hopsjunken i magen.
Små Små buffar indikerar att det fortfarande finns liv där inne, men plötsligt känner jag att den enorma glädjen jag känt sista dagarna, lyckoruset och att jag basunerat ut min lycka till världen kan ha varit lite väl övermodigt av mig.
Plötsligt blir jag så där rädd, liten och ledsen och inser att jag är absolut livrädd för att förlora henne.
Att jag ska orsaka något som gör att jag aldrig kommer få träffa henne.
Jag är skadad, absolut. Jag har mått bra sista dagarna och det har varit värt så mycket att fått ha levt i den bubblan bara för några dagar.
Tror hela den här graviditeten kommer vara en blandning mellan förtvivlan och hopp.
Jag har ingen graviditet i det Här stadiet innan att jämföra med så då blir frågetecken så många och stora och oron extra jobbig.
Är det här normalt? Kan jag ens göra henne illa genom det liv jag lever? Vad betyder det att jag efter ett träningspass känner av henne mindre!? Det snurrar onödigt mycket av tankar och känslor.
Jag har Mödravårdcentralen på speed-dial den här graviditet men känner att jag vill även bespara dom den här emellanåt hysteriska kvinnan med alla hennes frågor, så jag försöker vänta ut det och övertala min överarbetade hjärna att det är helt ok och att den borde chilla lite.
Jag önskar mig så att jag hade fått ha en hel graviditet i den fantastiska bubblan. Jag avundas andra gravida mammor.
Kom igen nu pyret, ge mamma en rock konsert så hon vet att du är ok.
Jag hoppas du är ok.