NORDIS

Min kropp samarbetar inte. Alls!
Det började vända för mig lite när jag fick järn-tabletterna. Men vändningen var liten och effekten jag hade hoppats på tilltog aldrig.
Sen två veckor tillbaka blev jag sämre igen. Orken är som bortblåst.
Jag har ork att vakna. Det slutar typ där.
Allt utöver det är en kraftansträngning. Att bli utmattad av att gå och kissa har några gånger fått mig att sitta och böla.
Jag är en så energisk människa som är fast i en sengångares kropp. Jag känner hur jag bankar från insidan för att bli utsläppt men det händer inget.
Jag har testat två olika sorter järntabletter, tagit dom på olika tider. Sovit olika mycket, rört på mig olika mycket. (yes, jag är driven och desperat)
Men det slutar oftast med att jag ligger här i soffan och ser klockan ticka på och jag blir mer och mer uppgiven.
Jag skulle höra av mig till min barnmorska om jag inte såg någon förändring så igår ringde jag, och väntar nu på ett svar tillbaka på vad det var för tester hon ansåg att jag borde ta, för att ta reda på vart min energi droppar ur mig.
Tills dess får mannen jobba, sköta hemmet och ta hand om sin valross-sambo. Vilket han fantastiskt gör med så mycket glädje och kärlek.
Och jag då bara ligga här med skuldkänslor och suga apelsinjuice ur ett sugrör. Skit också!

Drömmarna har också blivit helgalna på nätterna sista tiden.
Jag har alltid drömt mycket, men nu är dom intensivare.
Härom natten drömde jag att vi födde för tidigt och att vi såg vårat barn kämpa för att överleva. Det är mycket sånt underligt som händer på nätterna nu.
Jag försöker att inte överanalysera det. Jag vet ju varför jag drömmer just om sånt. Det bekräftar bara den inre oro jag ständigt går omkring med.
Bara för att jag tagit mig förbi det förra datumet betyder det inte att det fortfarande inte kan gå snett.
Nackdelen med att ha lärt känna andra mammor som förlorat sina barn är att plötsligt är vetskapen om Hur mycket som kan gå snett under en graviditet. Som jag sagt innan, jag avundas alla som får leva i sin fina rosa lilla bubbla. Men jag unnar dom den.
Jag får lära mig acceptera den oundvikliga oron, drömmarna och att jag blir helt saligt lycklig varje gång hon karatesparkar till mig där inne som bevis på att hon fortfarande mår bra.
Ibland kan jag ligga still länge och bara känna och titta på magen som dansar och fantisera om framtiden. Jag längtar så mycket med spänning efter henne.

Det är mycket som inte fungerar som det ska för mig nu.
Jag känner mig liten, ömtålig och skör. Stundvis väldigt värdelös med.
Jag kan inte jobba, inte sköta mitt hem som jag vill. (jobbigt när man är ett städfanatiskt kontrollfreak)
Och nu gick temperaturen här i vår stad ner under 5 grader för någon vecka sen och som ett brev på posten kom nerv-smärtan i benet.
Benet ja. Den jäveln hade jag helt glömt bort eftersom jag haft stunder helt smärtfri i många månader nu. Men min akilleshäl är kylan vilket får hela benet, från höften och enda ut i tårna kännas som om det brinner och smärtan gör att jag vill bara slita av mig det.
Jag blir lika leden och uppgiven varje vinter när den Stora smärtan slår till mot min kropp. Jag pratar inte om det längre. Det är 4 år sen olyckan. Men varje vinter blir jag påmind att jag förmodligen kommer få leva med det här resten av mitt liv. Då blir jag arg, och ledsen.
Men annars då!?
Jo men annars är kroppen helt fantastiskt ologisk och det där hemska som alla med glädje skrattade och berättade om skulle hända när man började äta järntabletter. Yes, i'm talking about the poo.
Tydligen skulle man bli GALET hård i magen av järntabletter varnade alla mammor för.
Men logik, som jag annars är ett stort fan av är inget som min kropp förstår så jag har motsatt effekt istället. Vilket är kul. Jag blir trött och lös i magen av järntabletter.
Common!

Det är mycket gnäll nu.
Ah, men det är så just nu. Ibland orkar inte ens jag tänka positivt och när man sett solen kanske 4 timmar på en månad men ändå inte kan gå ut för att det är för kallt börjar dom där hormonerna som tydligen kommer med den där graviditeten och tar ut sin rätt.
Jag ska inte ens julpynta i år för vi ska ändå flytta precis efter julafton. Inte ens DE får jag just nu.
Jag behöver sol, sand mellan tårna, att flytten ska vara klar och att 2014 ska ta slut.
I morgon är en ny dag.

Silverlining i dagens gråa brus är att jag lyckats lokalisera Valles lastbil som varit på vift.
Den har stått uppe på minneslunden sen April på en speciell plats.
Efter alla helgona när minneslunden översvämmades med vackra figurer åkte även vår lastbil med i rensningen efter och jag befarade att den hade kasserats.
Men ihärdig som man är lyckades jag efter några samtal få veta att den fanns och jag fick hämta hem den.
Nu står den nytvättad på hans hylla istället. I väntan på våren!
Nackdelen med att inte ha valt en grav är att vi inte har en plats som är just hans. Som man får gå till och dekorera och sköta om, på gott och ont.
Att fått ha lastbilen på en plats har ändå hjälpt oss i att ha en plats att besöka som vi sen sen kan lämna och gå hem till vårat fortsatta liv. Även om han alltid finns med oss på ett sätt.
En plats dit jag gått och småpratat lite med honom.
Det var ett val vi gjorde, och ett val vi får leva med.
Men nu är hans lastbil hemma i alla fall vilket känns skönt.