Jag har fött mitt första barn.
Det va inte alls som jag hade önskat mig.
Att tvinga igång en kropp att utföra något den varken vill eller är redo för.
I 12 timmar låg jag i smärta.
Och jag skulle göra det om igen för hans skull.
Det enda som finns kvar av den dagen nu är minerna och funderingarna.
Fick du lida? Gjorde jag dig illa? Kände du min kärlek när du somnade?
Kommer aldrig glömma känslan när du kom ut.
Eller rädslan i din pappas ögon när han hjälplöst tittade på mig när jag skrek högt av smärta.
Jag var så otroligt rädd, jag var så otroligt ledsen.
Jag tror smärtan i min själ gjorde ondare än den i kroppen.
Sen blev det stilla.
Tyst.
Tomt.
Det finns inte mycket jag vill minnas med den dagen förutom hur fin du var när jag fick träffa dig.
Jag hade längtat efter dig så länge!
Jag va så rädd att titta på dig när dom kom in med den lilla vita träkistan och satte den på min säng.
Vi höll andan.
Men du va så vacker och så stilla.
Dom hade lagt dig i en mjuk och fin filt med händerna i varann. Det såg ut som att du sov.
Jämte dig låg en liten gipsängel som vakade över dig.
Vi kunde inte inte sluta gråta.
Jag va så glad att äntligen få träffa dig men jag ville att du skulle vakna.
Du hade dom minsta små händerna och så små söta fötter.
Pappa sa direkt att du hade hans tår.
En söt liten näsa som jag tror var min och mina läppar.
Jag ville att du skulle stanna där med oss..för alltid.
Jag ville inte att du skulle vara ensam utan din mamma och pappa.
1 1/2 dygn fick vi stanna på sjukhuset tills dom visste att jag var ok igen.
Jag ville inte åka hem. Där var jag ju nära mitt barn.
Vem skulle se efter han nu, vem skulle hålla han varm och trygg som jag gjort i nästan ett halvår.
Det var ju mitt jobb, som mamma.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan min stora kärlek. Han lämnade inte min sida på 32 timmar.
Han kände sig så hjälplös, men han gjorde mer än han någonsin kan förstå.
För inte för en sekund kände jag att vi inte gick igenom det här tillsammans.
Hans kärlek bär mig genom allt!
Sen vi lämnade sjukhuset har tårarna inte slutat rinna.
Dom har tagit en paus på utsidan men på insidan tar det aldrig slut.
Jag saknar, jag längtar, jag gråter, jag skriker.
Jag förstår, sen förstår jag inte.
Jag är logisk, sen är jag ett emotionellt vrak.
Jag är arg, sen är jag ledsen.
Jag är otröstlig, sen är jag tom.
Jag är stark, sen är jag obehagligt svag.
Jag är allt, jag är inget.
Jag är mitt beslut, sen vill jag bara ha dig tillbaka.
Mitt största tack går till Gyn avd 8 och personal på förlossningen.
Alla människor vi mött längs den här resan har varit helt fantastiska mot oss.
Stöttande, förstående och förklarande.
Men utan dom underbara människorna som jobbade det dygnet vi låg inlagda hade det varit svårt att ta sig igenom.
Det finns inte ens ord för min tacksamhet. Jag är bara så otroligt lycklig att fått lyftas av er kompetens, värme och omtanke.
Den dagen skapade vi ett minne vi alltid måste bära med oss. Tack vare er gjorde ni den värsta dagen i våra liv, ett minne vi nu orkar bära!
Jag vill bara förstå, jag vill bara känna en mening med något igen.
Om vi kan rädda ett enda barn med vår insamling och med vårt öde har varken vårt kärleksbarn eller vårt lidande varit i onödan.
Kommer kanske aldrig acceptera att det finns en mening med att jag aldrig fick hålla honom i mina armar, men tillslut, med tiden kanske jag kan börja känna en acceptans med att vi fick hjälpa något annat litet barn.
Men som jag önskar att dom kunat fixa dig mitt älskade barn.
Helvete vad jag saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar