Jag gråter nu för tiden bara hos henne. Det är bara där jag vågar känna. Men lika mycket som det är jobbigt är det skönt att vrida på kranen och låta den bara rinna i en timme.
Sen kan jag stänga av den och gå hem till min familj igen och vara den starka mamman jag har fått för mig att jag måste vara.
För det är så som jag känner under den timmen i den stolen som jag egentligen känner dygnet runt, året om men stänger av på ett förundransvärt sätt för att klara av att samexistera med min omgivning.
För sanningen är att jag är otroligt trasig. Jag skulle vilja och behöva åka iväg ensam några veckor och bara gråta och skrika och få vara precis så ledsen som jag egentligen känner mig, Som jag aldrig känner att jag fått vara.
Så Vad skulle jag möjligen kunnat ha lärt mig av en upplevelse som fått mig att bli den trasiga lilla människan som känner så!?
Fast jag har alltid försökt hitta något positivt i allt som hänt, hur litet det än må varit. Jag har alltid levt med tanken att det kan komma något litet gott ur allt.
Men sen dog min son.
Och jag kunde inte se en enda god sak som skulle komma ur att han inte längre fanns med oss.
Vi lät hans kropp få obduceras för att främst ge oss svar men även för att låta läkare ta del och lära sig mer om hans lilla hjärtfel för att komma längre i forskningen inom detta område.
Även om detta kändes bra och rätt fick det ändå inte känslan av någon slags upprättelse över att han hade fått dö ifrån oss.
Jag var ensam och otroligt rädd när vi skulle förlora honom, jag visste inte hur det skulle gå till eller hur det skulle kännas. Jag önskade så att jag hade haft någon att stötta mig som kunde berättat och hjälpt mig. Och tyvärr fick vi inte en jätte bra upplevelse då personalen inte alls gav oss den guidningen vi hade behövt.
Så efter ungefär ett halvår bestämde jag mig för att starta en grupp på facebook för dom som precis som jag hade förlorat sina barn i avbruten graviditet. Jag ville inte att en enda kvinna skulle behöva vara lika ensam, och rädd som jag varit. Jag ville hjälpa andra få en bättre upplevelse av en så redan hemsk upplevelse.
Nu har gruppen funnit över ett år och vi har till och från haft ett 50-tal medlemmar som vi kunnat stötta och hjälpa. Vissa har vi till och med kunnat hjälpa redan innan deras avbrytande så dom kunnat få den bästa upplevelsen som möjligt med råd på allt vi andra upplevt och kanske ansett är värt att tänka på och veta om. För ingen borde behöva gå igenom upplevelsen att föda ut sitt döda barn själv.
Så på ett sätt för att svara på min terapeuts fråga vad jag lärt mig, så är det ändå att jag vet nu hur det inte ska kännas och upplevas det jag tvingats vara med om. Och har jag kunnat hjälpa en enda människa med att ha öppet delat min upplevelse här och störtningen som finns i vår grupp så har jag ändå fått en liten, men ändå så behövt känsla av tillfredsställelse över min stora sorg.
Så min avsikt är att aldrig helt fastna i sorgen även om det rör sig otroligt sakta framåt och att aldrig helt låta den definiera mig helt. Jag vill vill vara den mamman min dotter förtjänar.
Jag vill kunna hitta gott i allt ont och jag vill känna hopp igen.
Känner du någon som skulle behöva vårat stöd som gått igenom en sen abort eller avbruten graviditet som vi kallar det på grund av att ett barn varit sjukt, så får dom alltid söka stöd och delaktighet hos oss.
Facebookgrupp : Livet efter avbruten graviditet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar