NORDIS

Idag är det 2 veckor sen vi skiljdes åt.
Inte en sekund har gått då jag inte tänkt på dig.
Ena stunden känns det som 2 sekunder, nästa som 2 år.
Jag ser dig framför mig.
Jag vill krama dig, jag vill hålla dina små händer i mina.
Jag vill säga att allt kommer bli bra.
Jag vill få dig att känna dig trygg.
Jag hoppas inte du är arg på mig för att vi inte kan vara tillsammans.
Jag undrar om du träffat Linus än och om han busar med dig.
Jag hoppas att du träffat Maxi. Han är äldre än dig så han skulle nog ta hand om dig.
Hans mamma å jag saknar er så mycket. Ta hand om varandra.
Jag hoppas du är varm. 
Ingen kommer någonsin få ta din plats i mitt hjärta. Det är ju din plats.
Jag hoppas du förstår att även om du skulle få ett syskon, skulle jag inte älska dig mindre.
Du kommer alltid vara mitt första barn.
Du kommer alltid vara min son. Och jag kommer alltid att vara din mamma!
Alltid!

If love could have saved you, you would have lived forever.

Idag skulle vi träffa den barnmorskan som förlöste mig.
Det var nervöst. Både att träffa henne efter två veckor och även att få komma tillbaka till förlossningen.
Jag har haft ett otroligt behov av det här mötet.
Hon blev så viktig för oss
Och jag har haft så jobbiga tankar jag inte får svar på.
Hon är en otroligt härlig person som precis som den kvällen kan få en helt lugn och trygg.
Det va skönt att få ses, att få prata och få ställa alla knasiga fast kanske ändå inte så knasiga tankar till henne.
Hon kunde med en gång urskilja tankarna som gjorde ondast i mig.
Jag är förstående i vår situation, jag är insatt i tillståndet vårt barn var i och chanserna i livet han hade vilket var så otroligt små. Jag vet att det val vi ställdes inför varken var enkelt eller rättvist. Och innerst inne känner jag med hela mitt hjärta att vi gjorde det enda rätta med att låta han slippa lida.
Ändå trots all logik, finns det känslor och tankar i mig som äter upp mig.
Känslor ingen vill leva med.
Att jag är en mörderska!
Ett hemskt ord, en hemsk känsla.
En känsla hon med en gång uppmärksammade och fick mig att möta.
När jag tänker på det skäms jag och jag har inte ens vågat prata med någon om det. För tänk om dom inser att jag är det och känner så för mig med.
I fyra veckors tid finns det inte någon som ifrågasatt vårt val.
Den som är hårdast mot mig, är jag!
Men hon fick mig att våga känna annorlunda, se på andra sidan.
Jag måste sluta vara så hård mot mig själv.
Jag hade även många funderingar om när han somnade in. Om jag gjorde honom illa. Om jag var självisk som fick morfin för min smärta.
Det fanns många fler liknade frågor och minnesbilder från händelsen som jag fick prata och diskutera om.
Plötsligt kände jag hur jag började gäspa, som jag brukar göra när spänningarna släpper i min kropp.
Axlarna började sjunka.
Jag kände mig inte alls jobbig. Det kändes som att hon uppskattade att träffa oss med.
Vi berättade för henne hur tacksamma vi var att just hon hade funnits med oss den kvällen. Det känns viktigt att få berätta det för dom som berört oss. Och det känns som att det uppskattas när vi gör det.
Det känns som att hon alltid kommer vara en viktig person för oss.
Helt plötsligt pratade vi om framtiden. Den som för mig varit så långt borta.
Och när vi gick därifrån hade jag något med mig som jag inte haft på flera veckor. En liten bit hopp!
Någonstans i allt översvämmande mörker hade det tänds ett litet ljus.
Det kanske inte är stort och det kanske inte stannar länge. Men idag finns det där och jag gillar det.