Haft ett behov av att tömma mig hela kvällen, men har varit verbalt förstoppad.
Idag var vi tillbaka på sjukhuset. Sista kollen på att jag var ok och hade läkt som jag skulle.
Vilket jag också hade, vilket var otroligt skönt.
Men eftersom dom tidigare misstänkte att spår av fosterhinnan fanns kvar tog dom idag ett grav-test.
Hade det funnits rester kvar hade det gett utslag.
Jag är mycket väl medveten om att jag inte längre är gravid.
I exakt 13 dygn och 5 timmar har jag inte längre varit gravid.
Ändå högg det till så fruktansvärt i hjärtat när hon sa orden att det inte finns någon graviditet kvar.
Som att hjärnan inte hunnit registrera detta innan och nu kom insikten. Som ett slag i ansiktet.
Jag har en otroligt snabb motorväg mellan känsla och tanke. Men sista fyra veckorna har det varit en liten skogsstig i mitt inre.
Det här var det sista kroppsliga läkarbesöket för oss. Nu är det helt över.
Kroppen börjar återgå till sitt normala.
Snart finns bara minnena kvar.
Nu är den här graviditeten över.
Och det gör så jävla ont!
Kan inte alls påstå att jag är speciellt peppad att börja om.
Det här barnet var planerat, kämpat för.
Vi blev gravida fort. Men det var ändå ett jobb med temperaturer och kroppskoll för att få det att ske.
Jag har ingen lust att börja om.
Att gå igenom allt igen, så snart.
Det var ju det här barnet, han jag ville ha. Han jag hade kämpat för.
Han jag hade mått dåligt, mått illa och varit orolig för.
Jag och vi vill absolut ha barn.
Men just nu känns det som att ha trillat på mållinjen, som att glädjen och längtan avtagit.
Och istället ersatts av rädsla, fruktan och trötthet.
Jag vill ha tillbaka mitt barn, vill att han ska vara frisk.
Jag vill ha tillbaka min graviditet.
Jag sörjer avbrottet.
Efter gyn hade vi direkt tid hos vår kurator.
Känner fortfarande att hon är jätte bra.
Hon utmanar mig och jag lyssnar på henne. Inte det lättaste att åstakomma med mig!
Kalle och jag är nu på helt olika sidor av sorgen.
Kroppen som hållit mig tillbaka har gjort att det känts som att han dragit ifrån mig i sorgprocessen.
Han sörjer fortfarande. Men han har inte längre samma behov att prata om det. Hela tiden. Som jag har.
Det jag inte förstår måste jag förstå. Och det blir allt jag tillslut försöker med. Men i det här fallet kommer det inte att gå. Och i det här fallet är jag en belastning för mig själv.
Trots att vi är Anna & Kalle, man & kvinna, förstår vi om inte annat varandras olikheter med att vi hanterar det här olika.
Och luckorna vi själva inte förstår hjälper vår kurator oss med att fylla i.
Jag förstår dock hur många mammor och pappor delar på sig och går skilda vägar i ett scenario som detta.
Det har varit en av mina största rädslor sen vi fick beskedet.
När oförståelsen för varandra blir så stor och desperationen när ex pappan drar iväg i sin sorghantering och lämnar mamman stampandes kvar i mörkret.
Jag förstår ilskan som kan hända hos båda när den ena vill att dom ska sörja tillsammans och den andra vill gå vidare.
Jag har själv absolut börjat känna mig mer ensam i min sorg eftersom det tar längre tid för mig att röra mig framåt. Men aldrig känt varken ilska eller ledsenhet över att Kalle hanterar detta annorlunda och kanske till och med kommit längre än mig.
Bara för att han själv inte har samma behov längre att prata, betyder inte att han inte vill lyssna på mig.
Och jag känner med glädje att vi fortfarande även om olika fort, går framåt tillsammans.
Ibland behöver jag bara någon som visar för mig att även jag rör mig framåt. När det enda man kan se runt omkring sig är ett stort mörker.
Ingen annan kommer verkligen att förstå hur jag känner förutom just jag.
Och även om det är ensamt, är det ok.
För när jag inte orkar framåt, bär min man mig.
Idag fick vi med oss ängeln hem som låg i kistan med honom.
På något sätt kändes det som att få med oss en del av honom hem.
Det gör så ont!
Where you used to be, there is a hole in the world, which I find myself constantly walking around in the daytime, and falling in at night. I miss you like hell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar