Inte bara i själen och hjärtat utan i kroppen.
Sakta läker jag ihop och snart har jag återgått till mitt gamla jag, plus några kilon.
Man har nästan kunnat känna hur livmodern dragit ihop sig och hur kroppen sjunkit ihop.
Jag är förmodligen mer fokuserad på det eftersom jag inte har ett barn att lägga fokus på som tar uppmärksamheten.
Det har äntligen slutat rinna ur brösten och det som faktiskt varit lite rolig med graviditeten att ha lite fylliga behag har nu trist gått tillbaka till sin normala storlek. I några månader har man stoltserat runt med en trivsam klyfta och känt sig kvinnligare än någonsin.
Förutom det har jag blivit kvarlämnad med en kropp som inte alls känns som min. Det som nyss var ett hem åt mitt barn är nu bara ett fluffigt obehag. Ja, exakt så känns det.
Än en gång är känslan av att inte ha fått "priset" för obehaget en jobbigt tom känsla.
Hade kunnat bli världens elefant, bara jag fick hålla mitt barn i mina armar.
Jag har alltid varit smal. Sista 10 åren har jag inte längre varit vältränad, men ändå smal. Så det är bara min egna syn på hur jag är van att se min kropp och vad jag trivs med som nu är rubbad.
Kilorna som är kvar är inte ohälsosamma alls, men dom är för mig en påminnelse om vad som hänt.
Min rygg värker och jag känner mig allmänt kroppsligt försvagad.
Jag vill orka gå tillbaka till mitt fysiska jobb.
Så idag skaffade jag för första gången på 10 år ett träningskort.
Det kan bli mitt nya fokus när snart fonden vi skapat är slut. Något jag kan få döva känslorna med och ersätta fokuseringen på.
Att bli kroppsligt starkare är bara en bonus.
Jag är avundsjuk på alla som kan fly in i böcker och filmer så lätt. Eller som Kalle som kan sätta sig och totalt försvinna in i sitt tv spel.
Min hjärna jobbar för intensivt för att kunna stänga av så. Men jag vet sen innan att träning kan få den effekten på mig.
Så håller tummarna att jag kan hittat min pausknapp.
Min hjärna behöver desperat vila.
Imon börjar min fina prins jobbet för första gången sen vi fick det hemska beskedet, fem veckor sen.
Jag är glad att han kommit till den punkten då han känner ork och intresse för att börja jobba.
Jag är varken där psykiskt eller fysiskt än. För mig ska nätterna bli lugna och kroppen läka ihop helt först.
Men det är också läskigt att få spendera en hel dag utan honom. Han har blivit min trygghet.
Med honom vågar jag stå upp, för jag vet att han tar emot mig stunderna jag ramlar ihop.
Men jag måste klara mig utan honom och hitta min egen styrka. Hur vackert det än är att ha hittat en sådan trygghet i en annan människa.
Måste tro på min egen styrka, den finns ju där någonstans!
En av mina bästa vänner är i stan och jag har fått äran att spendera dagen med honom.
Det är en konstig känsla att samtidigt som kroppen skriker efter att få gråta och vara ledsen, så kan man vara fylld av så otroligt mycket glädje. Det var en konstig känsla och låter säkert konstigare. Men det var så skönt att få skratta och tillslut motades mycket av den själsliga sorgen bort av glädjen.
Jag tyckte om det!
Jag saknar mina vänner och min familj så otroligt mycket. Och jag är i min livs situation mer ledsen än någonsin att inte ha dom nära mig. Ändå lyckas dom skicka så mycket kärlek och värme bara över sms eller samtal.
Och jag känner deras stöd, kärlek och omtanke fast jag är så långt bort.
Jag är välsignad att va omringad av så fina människor.
Jag älskar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar