Det är oerhört jobbigt att känna sig så hjälplös när ens barn mår dåligt, när det är mitt jobb att få henne att må bra.
Jag lever med fruktansvärda skuldkänslor efter Valle som gärna attackerar mig i allt som har med Ebba att göra med.
Jag mår ofta dåligt och känner mig som världens sämsta mamma och det är en fruktansvärd känsla att leva med.
Och så fort något händer med Ebba är hjärnan där snabbt och anklagar mig för att oftast vara orsaken till att nu kommer Ebba dö på grund av mig.
Jag har lagt märke till hur extremt detta blivit för mig sista tiden och vet att det är något jag måste jobba hårt på för att inte knäckas.
Jag har levt exakt 20 månader med skuldkänslorna att vi tog Valles liv. För oavsett vad andra säger om att vi "skonade" honom så är den brutala sanningen att han levde i min mage tills jag satte foten på sjukhuset den dagen. Han levde tills någon gång mitt under förlossningen, eller kanske in i det sista, det är det ingen som vet. Och anledningen till att han inte levde dagen efter va inte på grund av det hjärtfel han hade utan pågrund av det beslut Vi tog om att avsluta hans liv.
Hur fan ska man kunna leva med ett sånt omänskligt beslut!?
Och dom skuldkänslorna som följde efter den dagen har definierat mig i alla handlingar jag gör med Ebba.
Och ingen är så hårt kritiserande mot mig som min hjärna när den ständigt berättar för mig att jag kan bli orsaken till att mitt andra barn dör med.
Så när Ebba vaknade upp med hostan från helvetet och snoret som sprutade åt alla håll sa den elaka lilla rösten hårt och bestämt att det va för att vi va ute och gick och Ebba blev kall. Att det var mitt fel att Ebba nu va sjuk och att nu kommer hon dö.
Jag tror ofta Ebba ska dö.
Och det är just på grund av detta jag fortfarande går till en terapeut. Men jag känner inte att det hjälper.
Kanske för att hon inte kommer åt det som behöver komas åt eller för att jag är så trasig på ställen som behöver lagas med något annat klister än just det hon har.
Häromdagen sprang jag på min gamla terapeut som jag gick hos efter min olycka när jag "förlorade" min fot. Han var en fantastisk terapeut, mest för att han fungerade så bra ihop med hur jag fungerar. Han utmanade mig och fick mig att komma framåt i mitt tankesätt, vilket är imponerande när det är något så unikt som fysisk smärta man behandlar psykiskt. Han sysslar mest med kognetiv terapi och jag tror att för att komma längre i min sorg med Valle behöver jag hitta mina verktyg till hur jag gör detta. När tankarna om att Ebba ska dö ifrån mig kommer och omsluter hela mig så det känns som att alla andra fungerande logiska tankar slutar existera.
Jag är fast i chocktillståndet och därför är undvikandet att hamna där igen så stor del av mitt liv och tar så mycket energi, men det tar också så mycket av glädjen ifrån mig.
När jag tänker tillbaka på dom dagarna känns det som om det fysiskt vrider sig i hjärtat på mig.
Jag vill inte vara sån här, jag vill inte fastna i chocken av sorgen som följde när jag fick höra att mitt barn skulle dö. Jag vill börja förstå hur jag ska kunna lära mig leva med inte tanken på att han inte längre finns utan valet jag gjorde som uppenbarligen jagar mig dygnet runt.
Ebba förtjänar en sorgfri mamma och jag förtjänar att få komma vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar