Kortslutning

Nu är det sådär förstoppat igen i huvudet. När det blir så fullt är det som om hjärnans egna säkringar slås ut. När tankarna och problemen blir för många.

Jag har en del solida bekymmer som jag inte kan göra något åt.

* Flytten. Onödigt ont som jag inte kan påverka men som gör mig orolig. Att inte ha min kropp, min styrka och min ork inför en flytt är väldigt skrämmande. Jag är ju ett kontrollfreak och jag är van att kunna lösa allt själv. Nu måste jag överlåta det mesta till andra, förlita mig på folk. 

Och   de   e    såå   läskigt! 

Att på ett sätt vara fast i en kropp blir lite som en fängelsekänsla. Jag vill springa ur min flodhästkropp och börja packa och städa och dona. Men orken och kroppen säger, mäh.

Det här blir en prövning för mig, men kanske en nyttig sådan.

I absolut värsta fall flyttar vi in och ut plus städ och besiktning på samma dag. Men jag håller tummarna att vi får komma in tidigare och att den nya lägenheten då är i ett beboligt skick. Dom har haft hund så det oroar mig med min allergi. 

Allt är utanför min kontroll och jag får bara gilla läget. Andas.

*Valle. Ja där är det inte heller mycket att göra något åt. Han är ju död så inte så mycket jag kan göra men sorgen över honom har jag dom senaste 6 månaderna kunnat hålla i schack. Men med en dusch av hormoner som sveper in i kroppen och drar fram alla känslor under dom små stenarna jag gömt dom under, blir dom uppdragna till ytan och förstärkta av hormonerna och plötsligt känner jag saker jag förträngt eller i övrigt inte vill känna just nu. Men det är oundvikligt. Det har bara gått 10 månader så det är förvånande att jag hållit ihop alls under den tiden. Så även med detta orosmoln är det bara att andas som gäller.

*Kroppen. Hallå ja. Sista veckan har det hänt jätte mycket med min kropp.

På bara en vecka har jag vuxit mycket i omkrets och det märks att förändringarna blir större snabbare nu. Kanske därav den Massiva hormonstorm som svept över mig med och orsakat absolut kaos i mitt inre. Jag har svårt att slappna av och i och med att tankarna är så stora och många nu så gör det att nätterna blir drabbade. Jag är en tänkare, det är inget jag kan varken göra något åt eller ändra på. Så när det blir tyst i huset och mannen går och lägger sig, hör jag plötsligt mitt inre och tankarna får röst.

Och det har inte varit snälla tankar sista nätterna. Jag har oroat mig för framtiden, den nära och den lite längre bort. Jag har ifrågasatt om jag ens klarar av att vara mamma och hur jag kommer bli som mamma. Jag har tvekat på mig själv och gråtit över att jag utsätter mitt barn för ett liv med mig. Tänk om jag blir en jätte dålig mamma. Tänk om jag inte klarar av att höra henne skrika, har tålamodet som krävs. Tänk om jag inte klarar av uppfostran och kan vara principfast nog som jag vill. Tänk om jag inte har vad som krävs!? Och Tänk om jag slänger ungen in i väggen. Ja, såna sjuka tankar har jag.

Och jag kände mig totalt knäpp att jag tänkte så och det skrämde mig. Tills jag fick höra av mina mammavänner att typ Alla känner så under graviditeten. Det gjorde det lättare, och mig lugnare.

Min klokaste vän sa att hon hade varit mer orolig om jag inte hade oroat mig lite, för om jag hade tagit föräldrarskapet med en klackspark hade nog chocken av vad som väntar blivit stor. Och nu är min vilja att just bli en bra mamma så stor att det är dit jag kommer sträva.

Jag kan också oroa mig väldigt väldigt mycket över om mitt barn kommer få all den kärlek jag anser att hon förtjänar. Då menar jag inte från mig utan från min omgivning. Kommer hon känna sig älskad som barnbarn och gudbarn och syskonbarn. Kommer hon bli lika viktig som jag önskar henne att få bli!?

Valle var det inte många som tog sig an efter han gick bort. Det var inte många som fick träffa honom i min mage men det är ytterst få som velat se bild på honom eller ens komma och lämna blomma eller tända ljus för honom. Som mamma har just det gjort mig otroligt ledsen. Och jag har känt att jag fått verkligen kämpa för hans värdighet som mitt barn.

Jag önskar för mitt barn att få växa upp runtomkring människor som ger så mycket kärlek som jag fått växa upp med. Av mormor och morfar, min farbror och faster tills dom tyvärr försvann ur mitt liv och mina föräldrars vänner. Personer som under min tidiga uppväxt fick mig att känna mig väldigt älskad och omtyckt.

Jag önskar detta för mitt barn och det ligger utanför min kontroll. Men skulle någon däremot förmedla motsatsen kommer jag vara lejonmamma och plocka bort den människan snabbare än snabbt. En trygg kärleksfull uppväxt är det jag önskar mitt barn mest.

Så sånt ligger jag redan och grubblar på. Kanske mest för att vi har lite problem i familjedynamiken redan, och jag önskar att jag inte hade behövt oroa mig för det alls.

Annars har jag kroppsmässigt förutom huvudet blivit väldigt vattenfylld sista veckan och nu krymper klädkammaren i takt med att jag sväller. Dags att shoppa så jag slipper bli galet uppgiven varje gång jag inte får ett par byxor över höften längre.

Jag har aldrig varit tjock, eller ens gått upp mycket i vikt. Så det kan låta löjligt men att svälla som jag gör nu är otroligt jobbigt för mitt inre och det skrämmer mig väldigt mycket. Som tidigare problem, Andas!

Sista två, tre dagarna har jag känt henne mindre i magen vilket i allt detta känslokaos varit väldigt läskigt. Jag ser henne och känner henne, men inte som innan. Jag börjar tro att det kan ha nått med min nya förändrade kropp att göra som gör att jag just känner sparkarna mindre fastän dom verkar vara lika dana!?

Ska fråga barnmorskan på torsdag. *note to self*

Problem som är av yttre omständigheter, det vill säga inte skapade av mig själv är just nu:

*Julen. Som inte alls blir som jag hade önskat eller velat.

Att inte få julkänsla hemma för vi är dagar ifrån en flytt har tillhört punkt 1 under orubbliga problem. Men hur julen ska firas med inblandade är utanför vår kontroll nu tyvärr. När familjer expanderar måste traditioner ändras ibland. I år har jag tre kriterier jag är orubblig över. -Få det lugnt och skönt eftersom jag behöver något att se fram emot nu i all stress runtom mig. -Att få spendera julafton med mormor eftersom hennes demens gör det osäkert om hon är med oss nästa år mentalt. -Få äta julmat. För det är julafton och bland det bästa jag vet!

Vi får inte ihop julen i år med båda våra familjer och så den passar allas viljor men framför allt mina kriterier. Vilket tyvärr kan innebära att jag och Kalle måste fira julen isär. Det gör ont i mitt hjärta eftersom den här julen redan inte är vad den borde.

För ett år sedan hade jag allt. Absolut allt. I dag ett år senare ser livet så mycket annorlundare ut. Relationer har spruckit och framför allt finns det inte en liten pojk som kommer fira julen med oss.

Min mamma sa förra julen att Den här julen skulle bli rolig och speciell. Det blev inte så och dom orden hör jag nu i mitt huvud när jag ser hela julen krackelera framför mig. Inget barn, ingen man och skadade relationer. Det här Kan gå till historien som världens sämsta jul. Det skulle inte vara så konstigt eftersom det hittills varit världens sämsta år.

Jag önskar många gånger om dagen nu att jag bara kunde ta Kalle och sticka till en varm ö och bara vara han och jag och bäbis just nu.

Varför ska vi behövas utsättas för mer bekymmer än dom vi redan har just nu efter året vi haft.

För ibland känns det som om folk runt om oss glömmer vad vi just varit med om det här året.

Det har knappt gått ett år sen vi förlorade vårat första barn och jag får ibland känslan av att omvärlden tittar på oss och säger "fortfarande!?" när den inser att vi fortfarande har sorg.

Nu har jag fått ur mig mycket tankar i ord och analyserat många tankar som jag just gör när jag skriver.

Dom dagarna jag är uppe på väggarna och klättrar brukar Kalle säga åt mig att gå och skriva lite. Han vet att det hjälper. Det är min billigaste terapeut min blogg. Och dom flesta gångerna efter brukar jag känna mig lugnare och lättare efter jag fått ur mig mina tankar i ordspyor.

Klockan är som sista nätterna halv tre och ryggen värken som den gör lätt nu av mina extra kilon och framtunghet. Druckit en halv liter juice nu så kommer förmodligen kissa på mig i natt, men ett avbrott av mina annars väldigt intensiva drömmar/ mardrömmar som pågår sen några veckor är välkomnat på nätterna nu.

Jag längtar efter ork, energi, lite livslust, matlust och solsken just nu.

Men mest att 2014 ska ta slut någon gång så jag kan få börja blicka framåt.

I morgon är en ny dag. Jag hoppas den blir bättre.

I lördags hade jag min årliga julpysselkväll.

Våga vägra bli helt vuxen!!