Jag hade för dagen tagit på mig mina fina svarta stuprörsjeans ala mammabyxor.
Märkt under månadernas gång att dom blivit tightare och tightare och idag var jag tvungen att inse faktum att dom har nog gjort sitt nu. Så när vi var ute och körde svängde vi förbi H&M som tyvärr är den enda butiken som har mammakläder i butik i jakt på ett par byxor.
Samma byxor storleken större såg förjävligt ut, det är magen som växer mest. Inte låren.
Så hittade ett par andra svarta snygga byxor och Kan ha varit lite väl optimistisk i val av storlek.
Jag trycker bokstavligenom mig ner i dom men inser snabbt mitt misstag och börjar klättra ur dom igen men kommer inte loss. Jag har svårt att böja mig och lossa fötterna och orken börjar ta slut.
Jag hör hur jag flåsar och undrar vad dom andra i båsen jämte tror försiggår i min hytt.
Tillslut får jag ropa på Kalle som snällt satt utanför och väntade.
Han flinar åt mig och efter han bändit loss min flodhästkropp från tygstycket frågar han vad det var för storlek!?
"38!! Jag SKA kunna ha 38" säger jag uppgivet.
Han tittar på mig, ler och säger "nu har vi inte det längre".
Suck va sanningen suger.
Inga klädesplagg kom till skada under detta ingrepp.
Jag är fortfarande byxlös! To be continued..
Morgonen började däremot mindre roligt när Ännu ett mail från mitt försäkringsbolag Trygg Hansa trillade in.
Ett mail som påminde om att försäkra mitt barn. Mitt barn som nu var 6 månader gammalt.
Dom vet vad som hänt och jag ringde dom bara för 2 veckor sen och förklarade att jag vill inte ha mail om det barnet för han är inte alls 6 månader gammalt, han har varit död i 10 månader.
Och med lite extra hormoner nu i kroppen så blir sådana mail väldigt mycket mer upprörande.
Speciellt om det är det första du ser när du vaknar.
Och just i går hade jag bara inte den mentala orken att kriga och ens lyfta luren och ringa dom för att dra samma historia igen.
Men lilla Anna som är min bästa väns lillasyster och som växt upp med mig i 11 år blev mer arg åt mig och skrev till Trygg Hansa och gav dom en tillsägelse och efter bara någon timme ringde dom upp mig och försäkrade att dom skulle ta tag i det nu och fixa det.
Jag blev så glad och så lycklig att jag slapp härja med dom själv idag att jag började gråta.
En liten sten lyftes från mitt bröst.
Jag är otroligt tacksam för absolut alla som finns och stöttar mig i mitt liv. Ingen gärning är för liten, all kärlek och omtanke värmer så otroligt mycket. Och det är skönt att veta att jag inte behöver vara stark varje dag.
Tack Anna, och tack alla som bryr sig.
Det har bara gått 10 månader. 10 månader av ett helt liv jag ska leva utan honom.
Jag kommer aldrig glömma, jag kommer aldrig komma över honom.
Hur kan jag. Han var mitt barn.
Men jag behöver inte den påminnelsen i form av morgonmail.
Jag hoppas jag slipper framtida mail nu. Men är skeptisk.
Nu är det bara ex antal andra företag som jag ska ta tag i och försöka avvisa Valle-mail ifrån.
Ett stort tips till nyblivna mammor: Ansök Inte om babyboxen där du får ytterst få saker, men en evighet av förföljelse av försäljare på mail och telefon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar