Vi har fantastiska vänner och familjer runt om oss.
Vi har också fått stöd från oväntat håll och människor man minst anat det.
Några dagar efter förlusten var jag vilsen och trasig.
Jag sprang på att Hjärt Lungfonden hade en kampanj hela februari där man kunde starta ett minnes-hjärta och samla in pengar i förmån för bl.a forskning kring små barns hjärtfel.
Det kändes så rätt och jag ville få känslan att Valles död inte var i onödan.
Vi hade bara tre veckor på oss men lyckades ändå samla in hela 10700 kr med hjälp av alla runtom oss. Och blev den tredje största insamlingen under den månaden.
Jag fick mail från människor jag knappt har någon kontakt med längre som berättade hur mycket dom berörts av det som hänt oss. Många som blev illa berörda av vårt öde var föräldrar själva som förmodligen förstod det vi kände.
Att lyckas på något sätt vända vårt öde, Valles död till att kunna hjälpa andra, få framtida barnhjärtan att klappa lite längre hjälpte mig i min sorg något otroligt mycket. Allt det hemska fick lite lite mer mening mer än bara vara en meningslös händelse som skapade kaos och sorg.
Jag tror att det är därför jag fortsätter skriva också och dela med mig. För dom kommentarer jag fått från mammor som känt sig hjälpta av att jag öppet delat med mig av min upplevelse gör även det att mitt öde känns mer meningsfullt. Jag skriver för mig själv. Men kan mina ord, och min upplevelse hjälpa en enda mamma, så är jag mer än nöjd i mitt hjärta.
Senare under våren som kom så började jag ta tag i min fluffiga, fortfarande vattenfyllda kropp och började kämpa för att gå ner dom kilon jag gått upp.
Jag behövde en motivation, en morot, något mer än mig att kämpa för.
Jag hittade Charitystorm , där man kunde skapa ett event för att samla in pengar till hjärtebarnsfonden.
En fond som även där ger pengar till forskning, men även hjälper dom familjer och barn som idag lever.
Jag kom i bättre form, lyckades nå målet att springa 5 km och tillsammans men några fina vänner samlade vi in 2000 kronor.
Alla som ringt, sms'at, skickat mail, kommenterat på bloggen, visat sin kärlek, ställt upp på insamlingar och andra tokigheter, skickat blommor, kramat om eller bara lyssnat på mig gråta i telefonen. Alla har på sitt sätt hjälpt oss och burit oss Mer än ni någonsin kan ana.
Jag kommer för alltid vara tacksam
Vi är flockdjur och jag älskar min flock!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar