In Memory

Hade inte så mycket att förknippa Valle med.
Kan låta knäppt nu, men jag hade en knasig känsla som höll mig från att springa och köpa massa saker.
Några små bodies blev det men både vagn, vagga och andra nödvändigheter valde vi att vänta med.
Det gjorde att när vi förlorat honom kunde jag snabbt lägga hans saker i en låda och ställa undan den.
Det hade varit tungt att ha ett helt rum klart som man bara fick stänga dörren till.
Några saker har fått stanna framme. Ängeln som låg jämte honom när dom bar in honom till oss gavs senare till oss och har nu fått sin plats i en minnesram tillsammans med hans sista ultraljudsbild, bilden på hans hjärtljud och dom små rosorna som användes när jag gjorde hans ceremoni-hjärta.
Alla dessa föremål har gjort det lättare att förstå vad som hänt, för även nu, 8 månader senare kan det ibland vara svårt att just förstå, vad det är som hänt.
Jag är glad att jag är som jag är som tar på tok för mycket bilder. Bilder som nu kan hjälpa oss att minnas. Bilden är tagen när vi vet att vi bara har några timmar kvar med vårt barn. En natt separerade oss från stunden då han skulle tas ifrån oss. När jag skickade honom till döden.
Ja, tyvärr är det så jag fortfarande ofta tänker och känner. Att jag gjorde det, dödade honom.
Ibland känner jag att jag skonade honom, men ofta känner jag att jag dödade honom. Det är därför jag fortfarande ber om ursäkt.
Jag tycker om den bilden, för vi ler.
Och vi kunde, även där i den mörkaste stund, känna glädje över vad han kunnat ge oss på 22 veckor.
En obeskrivlig inre kärlek. Han hade ändå gjort oss till föräldrar.
Dom största minnena bär jag nu inom mig!