Altar

Idag blev jag klar med Valles lampa.

Länge velat göra en bokstavslampa och det var inte så svårt som jag trodde och blev bättre än jag hoppats.

Han har en hylla, en plats i vårat hem. Även om livet går vidare och vi ser framåt och längtar efter framtiden och vårt nya lilla barn så kan vi aldrig undkomma att han var vårt första barn.

Jag önskar fler hade fått träffa honom. Se honom.

Det är inte många som velat eller kanske vågat se bilder på honom.

Många tror att det nog var ett ofärdigt foster som kom ut. Det var ett barn. Han hade redan våra drag och dom minsta små händerna och fötterna jag sett. Dom sötaste små läpparna och en pytteliten näsa.

Ja, det var ett barn fast mycket mindre.

Min väns reaktion när hon fick se bilden på honom var att hon var förvånad att han var ett barn, hon hade nog liksom dom flesta en bild i huvudet av hur han skulle se ut.

Hon sa även sen att hon var glad att hon hade fått se honom, så att hon nu kan tänka på honom annorlunda när hon tänker på honom och pratar om honom. Han blev mer en person.

En annan vän sa att det känns som att hon hade fått lära känna mitt barn genom mig. Genom att jag varit så öppen och pratat om honom och delat med mig av min sorg. Hon var glad att hon ändå hade fått lära känna honom så väl som hon kunde.

Min mamma var med mig uppe på minneslunden för några månader sen och började göra ett hjärta av kottar precis som jag gör. Det värmde så otroligt mycket i mitt hjärta.

Det har känts som om jag fått slita mer än andra mammor för att få mitt barn att få ta sin plats här jämte mig. Ge honom det erkännandet han förtjänar. 

Så allt det här hjälper mig i det.

Jag lägger inte upp några bilder på honom offentligt, jag tänker inte påtvinga någon det.

Jag kan förstå dom mammor som vill visa upp sina barn, men jag vet hur omvärlden tänker så jag har min hylla hemma. Det räcker för mig.

Nu har Egon fått en liten plats på hyllan med. Saknar min hårboll!