Sacred Place

Här bor Valle. Förutom i mitt hjärta.

När vi fick frågan om hur vi ville göra med vår sons kropp var det fortfarande så svårt att ta in. Jag hade vetat om hans hjärtfel i tre dagar och inte hunnit landa i vad som höll på att hända och allt det innebar.

Så frågan om hur jag ville begrava mitt barn var svår att ta in.

Vi var uppe hos deras terapeut och det som nu i efterhand kan irritera mig är hur så många betedde sig och antydde att vi skulle hantera det som om han inte var ett barn. Som om det var en naturlig sak att inte skaffa en grav till honom. Han var inte barn nog för det.

I lagen är det i Sverige ett barn efter vecka 23. Då måste barnet registreras.

Vårat barn dog i vecka 22. Det finns barn som överlever i vecka 23. Så var han verkligen Så långt ifrån att vara ett barn i så fall!?

Jag träffade senare under några tillfällen en terapeut som t.om ordagrant sa till mig att "vi ska inte göra det större än det är". Fast..för Mig så är det en stor sak att bära ett barn i 22 veckor och sen få föda ut ett barn som fram till den stund jag la mig och började få värkar levde.

Många barn som "aborteras" i vecka 22 lever t.om när dom kommer ut. Bara något andetag, men dom lever.

Vi tog ett beslut där uppe hos terapeuten, att låta honom spridas på den minneslund som användes för att sprida alla foster som aborteras mellan vecka 13 och 22.

Den låg i närheten av oss och vi skulle ändå få en plats att gå till.

Jag tror även så här i efterhand att en grav hade blivit för mycket för mig. Jag hade känt en skuld att hålla den i ordning, att inte kunna flytta härifrån osv.

Men jag kan också stundvis sakna ett plats som bara är hans. Att inte vara rädd att hans saker ska försvinna (hans lastbil vi satt dit).

När vi åkte förbi minneslunden för att se vart han skulle "bo" utanför min mage var det februari.

Mörkt, kallt och det framstod inte alls som en plats jag ville att mitt barn skulle vara på. Jag blev förtvivlad. Han ska inte vara här. Han ska vara med mig. I en säng hemma hos oss. 

Inte på en kall, mörk plats ensam.

Ja, man e inte logisk i sina tankar alltid.

Men vi fick vänta ändå till april för att han skulle urnsättas, eller spridas för att tjälen skulle gå ur marken.

Vi hade bett om ett besked om när det hade skett och i April kom äntligen brevet vi väntat på.

Då hade solen börjat komma, blommorna hade börjat sticka upp och platsen som såg så mörk och fruktansvärd ut började bli mer varm i mitt sinne.

Vi hade en liten ceremoni, pappa och jag. Jag hade tillverkat ett hjärta av rosor och pappa hade köpt honom en lastbil. Vi pratade med honom och jag läste en text jag hade skrivit till honom.

Det va overkligt, men det började sjunka in. Och det kändes som ett avslut.

När sommaren närmade sig hade dom lyft av taket av vad som tydligen var en damm som vackert och stillsamt rann mitt i minneslunden. Det var grönt och fåglar, blommor och fjärilar och andra djur gjorde det nu att jag kunde sitta på dammkanten, titta på hans plats och känna att jag var nu nöjd med den plats vi hade valt till honom. Den var lugn, harmonisk och vacker.

Vi bor en promenad ifrån minneslunden så det blev ofta en promenad förbi för att bara säga hej och det hjälpte för att hålla känslorna och skulden i chack. I början bad jag om ursäkt varje gång jag var där. Sen började jag prata med honom om mer saker. Jag kände alltid att jag lämnade honom där i mörkret.

Men jag är glad att jag har en plats som jag kan kalla hans. Så jag kan lämna honom där ibland och ta med mig lugnet hem.

Det känns fel att göra hjärtan av kottar när han skulle börjat upptäcka sina fötter nu. Men så är det nu. En dag sjunker det nog in.

Jag saknar dig!