Now

Now..

Nu längtar vi efter Mars!!!

Jag trodde att när jag väl blev gravid igen skulle allt kännas bra.
Men det blev inte så.
Det som väntade mig var något jag inte kunde föreställa mig.
En rädsla och oro så stor att det tog över hela mig.
Både doktorerna och terapeuten sa att det jag upplevde hade kommit oavsett om jag väntade 4 månader som i mitt fall, eller 4 år.
För när jag väl var gravid, kom rädslan att uppleva samma sak igen.
Att behöva ge upp och förlora ett barn till.
Veckorna gick och jag kunde inte glädjas åt att vara gravid.
Jag var ett vrak.
Om nätterna dog folk för mig och om dagarna vågade jag inte röra mig för rädslan att det jag gjorde förstörde mitt barn.
Någonstans i mig har jag aldrig släppt tanken på att det var jag som bidrog till felet på min son. En skuld och tanke som är tung att bära på.
Jag blev sjukskriven och det var inte bara mitt psyke som kämpade. Min kropp som aldrig riktigt hann återhämta sig efter den förra graviditeten kämpade otrolig hårt.
Smärta och orkeslös. Två veckor i rad orkade jag inte mer än att ta mig från sängen till soffan.
Och efter två veckor följde jag alla serier som gick på tvn.
Jag propsade på om järntabletter och efter en vecka var det som om någon tände ljuset.
Jag fick min ork tillbaka.
Vi fick göra det vanliga testen i vecka 12 för att se om barnet hade några kromosomförändringar men allt var så bra det kunde. Men det var för tidigt för att se hur hjärtat såg ut.
Så i onsdags, samma dag som vi gick in i vecka 16 skulle vi åter till sjukhuset och träffa specialistläkaren för ett extra ultraljud där vi bland annat skulle titta på just hjärtat.
Doktorn är samma som vi haft sen vi upptäckte felet på förra graviditeten i januari.
Så hon vet vår historia.
Mycket skönt och hon behandlade oss som dom sköra glasbitar vi nu är och förklarade lugnt och noga allt hon tittade på och mätte. Hjärna, ryggrad, njurar, alla tår och fingrar, blåsan.
Och när hon kom till hjärtat slutade jag andas. Jag kände hur jag nästan lyfte sakta från britsen.
Att höra orden att "allt ser helt normalt ut", var det vackraste jag någonsin hört.
Allt är såklart utifrån hur mycket man kan se i detta tidiga stadie. Men som det ser ut just ut, så har vi en frisk bäbis att vänta oss i Mars månad.
Vi hann inte ens ut till hissen förens tårarna flög ut ur mig.
Det va så overkligt, så magiskt SÅ FANTASTISKT.
Vi satt båda två och grät nästan en hel timme efter i bilen.
Det va mycket oro, stora stenar som lossnade för oss båda.
Vi gick hem och somnade på soffan båda två efter det.
Den natten sov vi bra båda två.
Oron är fortfarande kvar. Men i betydligt mindre dos.
Rädslan för framtiden är enorm. Men glädjen har infunnits sig nu.
Och längtan.
Och en liten känsla av att jag kanske kanske nu kommer få ett levande barn.
Jag längtar, hoppas och vill med hela mitt väsen tro.
Hejja bäbis, Hejja oss!!