Day 5: Journal

Den här veckan för exakt ett år sen, fick vi veta att vi va gravida. Vi ville inte berätta något för omvärlden men det bubblade i mig. Så jag skrev här, i min lilla svarta bok. 

Om allt och till honom. 

Sen övergick jag åter till min blogg där jag sen 2008 haft terapi stunder med mig själv eftersom jag är den obotliga tänkaren jag är. Jag behöver skriva, få ut mina tankar i ord och på så sätt tänka på, reflektera och bearbeta.

När jag blev gravid i somras tog jag fram boken igen. De gjorde mig ledsen men samtidigt glad och det va intressant att inse hur olika mina graviditeter är. 

Jag har mer kroppslig värk eftersom jag hade liten tid på mig att läka ihop från första graviditeten, men jag mådde mindre illa vilket var en välsignelse då första graviditeten spenderades med en spy-påse alltid till hands. Eftersom känslorna över att vara gravid var så överväldigande både av glädje men också av oväntat oro och rädsla var det frustrerande att inte våga skriva av sig här. Det är lättare att skriva här än för hand. Här går det lika snabbt som jag tänker men i skriftlig form hinner flödet inte med och blir mer hämmat.

Nu har jag återgått till bloggen igen, men jag hoppas den här historien får ett lyckligare slut! 

Utdrag ur min journal:

Maj

Sen sex dagar har jag haft gravidsymptom.

Började med illamående, precis som förra gången. Sen mer illamående.

Huvudvärk, sura uppstötningar. Sen började det ömma i vad som kändes som ena äggstocken.

Började bli yr. Andfådd när jag rörde mig. Illamåendet hjälptes när jag åt precis som förra gången.

Trött, känslig, gråtmild.

Doftkänslig. Både för känslighet men överkänslighet. Känner dofter allt för lätt. Och idag började det mollna i ryggen, som ett band från livmodern och bak..

- Mensen kom

Ett utdrag många kvinnor som vill bli gravida nog upplever. Kroppen spelar en ett spratt och hjärna och hjärta samsas för en gångs skull och köper symptomen men hull och hår för att önskan är så stor. Störst blir sen besvikelsen när toabesöket blir en besvikelse och tankarna blir, "Ok, en månad till då!"

14/6 -2014

Idag är det första dagen på min första semester. Idag är det också mensdag. Molnade så tänkte att det blir inget den här månaden heller. Humöret var svajig och jag va gråtfädig. Som en vanlig mensdag. Vi skulle åka och handla. Jag var lättretlig, trött och instabil. I bilen utanför affären började en diskussion som av någon anledning snabbt blev infekterad. Vi grälar aldrig annars. Jag var irriterad över att Kalle alltid hade sin måns (mans-mens) samtidigt som mig. Diskussionen blev så irriterad att Kalle klev ur bilen, vansinnig på mitt humör och började gå hem (det är en Bra bit hem). Jag var förvånad, vi har som sagt aldrig sådana gräl. Jag plockade upp honom och körde hem. Jag började misstänka att något stämde inte. Jag var övertygad om att mensen kommer ikväll, men hade graviditetstester hemma så vi tänkte vi testar bara för att. Kalle satt på badrumsgolvet och stirrade på stickan medans jag ointresserat höll på med något annat. jag va övertygad och så många stickor innan hade gjort mig besviken. Plötsligt gör han ljud ifrån dig och jag ser att ögonen tårars på honom. Stickan visade ett plus. Det va helt otroligt, helt overkligt.

Vi var gravida!

Han kramade om mig och grät och bad om ursäkt för att vi grälat, han trodde bara jag var pms-tokig. Och det trodde jag med att jag hade varit. Men nu fick allt en mer förklaring på mitt mående och beteende.

Vi väntade en knodd. Vi var äntligen gravida igen.

Overkligt och helt fantastiskt. Sen grät vi!

31/7 -2014  (6+1)

Jag började tänka att tänk om jag inte kan bli gravid igen. TÄNK om något gick snett, fel.

Det enda jag först ville efter Valle dog, var att bli gravid igen. Nu, nu NU!

Men månaderna gick.

Menstrautionerna va hemska, smärtsamma och fruktansvärt lika gravidsymptom.

Jag kunde må riktigt illa, på gränsen till att spy en vecka innan mens.

Alla tecken var där. Så när menen kom, hade förväntningarna blivit så höga, att besvikelsen blev lika hög.

Varför menen blev värre efter förlossningen vet jag inte. Min barnmorska Prioska sa att det var för att det var så nytt och ovant för min kropp att ha mens. Och jag hade ju i och för sig varit utan den i nästan ett halvår.

Jag ville så gärna bli gravid. Avundsjukan i min kropp var så stor och obehaglig. Jag gillade inte hur mycket plats den fick ta i mig. Men den var tvungen att vara där. Den fanns ju. Känslan.

Till slut kom det. Hans datum.

Valles beräknade datum (han har fått namnet Valle).

Och när datumet kom var jag glad att jag inte var gravid. Det här var Hans graviditet. 

När dagen var förbi, var det som att nu är det över. Hans graviditet, hans tid var över.

Jag har konstigt nog gått och väntat på något. Men inget kom (som väntat).

Men det var som om något släppte i mig. Som om jag faktiskt släppte taget om ballongen som jag höll i min hand. Jag kände mig redo att gå vidare.

När jag var uppe hos honom vid ett senare tillfälle, pratade jag med honom, som jag brukar göra.

Och jag frågade honom, hur konstigt det kan verka för omgivningen, om det var ok om mamma och pappa skaffade ett småsyskon till honom. Men jag lovade att jag aldrig skulle älska honom mindre för det.

Det kan ha varit inbillning eller önsketänkande, men jag kände ett lugn över mig efter. Som om jag fick mitt godkännande.

Ungefär två veckor efter Valles BF blev jag gravid, och jag är i skrivande stund i vecka 6+1.

Det är fortfarande så tidigt och så mycket kan hände (naturligt).

Men jag är glad.

Glad över att jag KAN bli gravid. Nu vet vi det. Men jag är även så mycket mer.

Jag är glad, rädd, nervös, orolig..

Ska jag våga glädjas, orkar mitt hjärta mer sorg!? Ska jag stänga av för att skydda mig?

Är det farligt att samtidigt sakna och sörja Valle!?

Hormoner och känslor. Bra kombo det där!

I övrigt mår jag upp och ner. En ovanlig tropisk värme vi nyss haft har förvärrat mina symptom.

Jag är trött, utan dess like. Orkar inte knappt gå ur sängen.

Illamåendet är helt under kontroll och faktiskt knappt befintligt.

Luktkänslighet - Check!

Öm och smärta - dubbelcheck!

Jag vill nu helst bara att tiden ska gå. Fort! Jag ringde MVC och anmälde ny graviditet igår.

Hon jag pratade med var superfin och superförsiktigt med mig. Det märks att dom förstår vad vi gått igenom. Vi fick en tid om 4 veckor. Kommer bli 4 lååååånga veckor.

Blir det ett missfall är jag lagom OK med det. Men det är klart det kommer kännas inuti.

Jag berättar lite sporadiskt för dom allra närmsta. Ingen ide att hålla överraskningsgrejen längre.

Men jobbigt att ringa runt till för många om något skulle gå snett.

Kalle är som vanligt fantastisk och fin och tar ofantligt bra hand om mig.

Som jag mår nu tänker jag stanna hemma från jobbet nästa vecka. Går inte att köra lastbil och må så här.

Jag och bäbis kommer först nu, så är det bara. 

Jag hoppas folk kommer att förstå. Och förstå våra känslor, rädslor och nojigheter.

Ikväll är jag själv, han fiskar. Ikväll är jag extra nojjig och rädd.

Jag längtar efter att få hålla i mitt barn Så otroligt mycket. Samtidigt som jag saknar Valle.

Crazy world. World of a mum.

4/8 2014 (6+5)

Jag har glömt bort hur det kändes att må så här skit i början. Jag hade glömt bort början.

Förra gången kom illamåendet tidigare. Det var det som gjorde att jag förstod att jag var gravid.

Men den var inte så här massiv. Inte nu. Inte vad jag minns.

Vi har kommit fram till att det till största delen måste vara värmen som förvärrar det. 26-33 grader går rakt på magen.

Förra gången mådde jag illa en stund på morgonen. Nu mår jag illa hela dagen.

Kommer hinna bli rätt tjock om jag ska snacksa hela tiden för att hålla magen full.

Annat hittills är värken. Som molnande mensvärk emellanåt. Och det har redan börjat knaka i höfterna, fast det gjorde det tidigt förra gången med.

Och jag blir andfådd bara utav att prata. Svettig av att diska. Dvs om jag ens tar mig ur sängen.

Vilket tar ungefär 2 timmar att göra.

Ansiktet är som doppat i en pizza, flottigt och fått finnar. Redan vätskefylld och får märken som stannar timmar. Jag bajsar 3-4 gånger per dag och kan nu sätta klockan på att kroppen väcker mig för detta ändamål. (kabomdish)

Och jag drömmer redan kraftigt. Allt detta…redan! Yeay!

5/8 2014 (6+6)

Idag har det regnat hela dagen. Mått så mycket bättre. Inte bra, men bättre

Förrutom illamåendet är jag trött, virrig och yr. Men MÅSTE jobba imon. Bröt ihop när jag fick höra det. Hur ska jag reda ut det, hoppas det regnar.

Har köpt små frukost-kex som ska hjälpa mig vid sängen och ikväll köpte vi "illamående-band" Sea-band. Tygband med en plastkula som ska trycka på en akupunktur punk på handleden och hjälpa mot illamående under graviditet och åksjuka. Vill inte ta åksjuketabletter, oavsett vad någon säger!

? (v8)

Jag försökte, det gick sådär.

Första dagen kom jag till åkeriet där några containrar sopor stod och jäste i värmen. Behöver inte vara gravid för att uppskatta det. Kom 5 minuter från åkeriet innan jag började hulka och slängde mig över spypåsen.

Överlevde dom första 4 arbetsdagarna, men är arg som tvingas att jobba när jag mår så dåligt.

Vet inte hur mycket mer jag klarar.

? (v9)

Värst är huvudet. Oron. Jobbade mina 4 dagar veckan efter med. Det är stressigt och jag mår skit.

Jag får av någon anledning jätte ont när det är för fysiskt. Då blir jag rädd.

Att sitta i lastbilen, en bra bit hemifrån med en ömmande livmoder är jobbigt. Det triggar traumat.

Och jag känner mig svag och rädd. Jag har så svårt att känna glädje över att vara gravid. Njuter inte.

Det som fyller och tar över min kropp är skräck. Jag vill inte få missfall eller skada mitt barn.

Jag har alltid älskat mitt jobb. Nu hatar jag det och hur det får mig att må.

Bara att diska tar kol på mig nu. Kontaktade MVC och ska dit nästa vecka och få en sjukskrivning. Enda sättet att få vara hemma nu känns det som. Helt slut.

19/8 2014 (8+6)

Trött. Igår halvsov jag hela dagen. Jag är disträ, orkeslös, nere, orolig, arg.

Trodde inte jag skulle påverkas så psykiskt av det här som jag nu gör. Ibland känns det som om jag blev gravid för tidigt. Att jag inte klarar att vara gravid just nu. Men läkarna säger att jag skulle reagerat så här oavsett när jag hade blivit gravid igen. Även om 4 år. Känns tryggt att höra.

Hungrig. Hela tiden. JÄMT!

Det är nog inte bäbis i min kula utan massa gottit.

Kalle säger att det är tvillingar. Jag är betydligt större än förra gången. Men det är nog bara gaser..och äppelpaj.

Han är min klippa Kalle. Vill vara lika glad som han. Hade inte klarat det här utan honom!

(9+)

Fick träffa min läkare på Mvc för en sjukskrivning och till min förvåning fick jag göra ett ultraljud.

Jag fick se den lilla bönan som växer i mig och jag fick se ett hjärta.

Jag har ett barn i mig. Ett LEVANDE barn.

Jag va så mycket gladare när jag gick därifrån, lättare, fylld med lite mer hopp. Jag har längtat efter det här. Tror hon förstod att jag behövde det här. Våra fina underbara läkare. Är så glad att samma läkare som hade hand om oss förra gången har hand om oss nu. 

Nu ska jag leva på det här ett tag. Tills nästa koll. Först inskrivning.

Lite såhär har tankarna gått. Ibland skrev jag mer, ibland mindre. Men genomsyrande var den oron jag levde med. Jag har kommit långt sen dess. Passerat viktiga milstenar mot bättre mående, mindre oro och mer bäbis. Jag kommer fortsätta skriva, läka och längta. Jag gör det nu, längtar så jag nästan spricker!