Jag vänjer mig aldrig vid känslan och fortfarande ett decennium senare vinner jag aldrig kampen mot min kropp när det gäller frågan Dagen efter.
Det krävs inte mycket för att jag ska bli bakfull när jag inte druckit sen förra sommaren.
Jag slutade dricka någon månad innan vi ens försökte bli gravida. Jag ville ha en så ren kropp som möjligt som hem för mitt barn.
Fortfarande nu två månader sen han försvann får jag otroliga skuldkänslor när jag dricker lite vin.
Jag är otroligt hård mot mig själv. Och i mothugg försöker jag som en "ta över" min kropp genom att göra saker som jag tidigare inte kunde eller bara inte ville göra i rädsla för att skada barnet.
Exempelvis dricka kaffe eller vin.
Jag hoppas skuldkänslorna börjar tyna bort snart. Skuld är något jag bär tungt på mina axlar sen vi fick beskedet. Och det va det jag tog upp som en viktig fråga att jobba med hos terapeuten, att försöka bli av med skuldkänslorna om vad som hänt och vårar val vi har fått ta.
Jag hatar när jag är slav under känslor jag inte kan kontrollera.
Jag känner mig hjälplös, liten och panikslagen. Var är dom logiska tankarna som jag vet brukar vara dom styrande i mig. Var är filtret som filtrerar bort dom skadliga, farliga tankarna.
Det är inte mycket jag måste, men jag Måste bli snällare mot mig själv.
Det gäller även min syn på min kropp. Yepp, detta eviga tjat. Den som förmodligen är mer trött på min frustration över nyfunna utseendefixering skulle vara min kära sambo.
Det handlar nog egentligen inte så mycket om utseende i andras ögon, inte alls skulle jag nog till och med säga. Jag vill bara komma i kläderna jag har hemma. Jag vill inte ha kvar vecken i ansiktet från kudden en halvtimme efter jag vaknat för att jag fortfarande är så vätskefylld.
Jag vill inte behöva välja bort 80 % av min garderob för att jag antingen inte kan stänga plagget, eller för att min fortfarande oh så charmiga lilla kula jag har kvar står ut som en permanent mjölkmage och syns i alla annars snygga tighta tröjor och linnen jag har.
För någon som varit bortskämd med att aldrig behövt bry sig om sitt utseende så är det jobbigt att även kroppsligt vara slav under något man inte kan styra.
Jag ser inte på något sätt alls ohälsosam ut, och jag gillar att ha fått lite former. Men att ha expanderat så pass i höftmått av vad jag tror är lite foglossningar och även vätska att jag kommer få köpa en ny uppsättning trosor är en sådär sexig känsla.
Så det handlar nog inte så mycket om hur jag ser ut, utan om hur det känns med alla förändringar runt om kring som gör förändringen och saknaden så uppenbar.
För faktum kvarstår, jag har inget barn i min famn som gör min kroppsliga förändring värt de.
Solen har börjat hitta till vårt fina land och även värmen, vilket jag välkomnar.
Men jag kan även inte längre gömma mig bakom en stor vinterjacka och det har varit i vårkänslornas garderobsdykning som dom här känslorna har fått mer bensin.
Dessutom har vi börjat socialisera oss mer med andra människor, vilket har tvingat mig ur mina mjukiskläder och in i vardagskläderna.
I helgen har jag varit ledig och jag tröttnar aldrig på alla timmar jag spenderar med min fina man bara det underbara att få vakna och äta frukost ihop.
I går, anledningen till dagen vegetabila tillstånd, kom från att vi hade grillkväll med några nya människor för mig. Gamla vänner till Kalle som jag äntligen fått träffa och det va en glad Anna som dansade hem sent på natten några vinglas för mycket senare.
Det är svårt att träffa nya vänner när man blivit lite äldre och jag har inte mycket umgänges vänner i den här stan så det är extra kul när man träffar människor som man faktiskt känner att man klickade me.
Vi har även fått jätte fin kontakt med några av våra grannar och att fått ha det sociala avbrottet med andra människor just nu när vi går igenom det vi gör, har varit otroligt hjälpsamt.
Varje varannandag av glädje gör att mellandagarna av sorg blir lättare att hantera.
Det gör inte mindre ont men man tänker något mindre på det när man får vara inne i det sociala, och plötsligt har vi fått en paus i sorgen som gör att man orkar vidare.
Nu längtar jag efter soliga grillkvällar, att få åka ut med båten och att snart få lite hopp om framtiden.
Baby steps. Baby steps.
Sol & vårshopping, en flickas medicin!
Du läker mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar