Busy bee

I förrgår grät jag hela kvällen. Jag grät tills jag blev trött och somnade.

Igår grät jag hela dagen på jobbet. Från morgon till sen kväll.

Det är lite knepigt att köra lastbil med ansiktet blött av tårar, det är lite opassande att möta kunder så me.

Så mellan floderna fick jag tvångs avstänga mig för att ändå kunna utföra mitt jobb.

Jag kunde inte stoppa det, och inte hindra mängden som kom. Det va som att det bara flödade fritt av egen vilja. Och det slutade inte rinna. 

Det va första gången jag kände att det här går inte. Jag kände att jag hade gått tillbaka till jobbet för tidigt.

Idag är jag ledig och känner att det är inte alls mycket bättre att vara hemma.
Jag håller mig sysselsatt och spenderar ingen tid still som ger utrymme för att tänka och känna.
För så fort jag stannar upp, finns han där i mina tankar.
Jag vet inte och förstår inte varför det är så intensivt just nu. Om det är att han ska jordfästas den här veckan kanske, eller att folks graviditeter börjar komma mot sitt slut och barn föds och magar växer.
Trodde inte jag skulle känna det så starkt, men det värker verkligen i mig när jag ser vad jag aldrig fick i andra.
Jag tittar ner på min vätskefyllda kropp som aldrig verkar ge sig och min tomma mage.
Jag mår så dåligt över hur jag ser ut nu och det verkar vara utanför min egna förmåga att få den att förändras. Min vän sa att bara för att jag inte fick amma går nog min kropp tillbaka saktare.
Amningen hjälper till med läkeprocessen.
Jag har fortfarande spår av mjölk i mina bröst. Vilket bara är grymt av min kropp.
Jag ska tillbaka till gyn nästa vecka eftersom jag haft ont i två veckor nu och kände att jag inte kunde undvika det längre.
Jag är så trött på mig själv och min kropp nu. Jag är inte längre orolig över mig själv, bara över min framtid.
Jag känner mig som en fluffig barbamamma som försöker träna, äta rätt, undvika socker. Känns som jag slutat leva i desperation att få tillbaka min kropp.
Men nu börjar jag bli otålig och frustrerad över att det inte ligger i min makt att skynda på.
Vänta har aldrig varit min sak riktigt.
Men vad har jag för val.
Jag får i alla fall mycket gjort i min desperation att försöka rymma från mig själv.
Vi har alltid ett rent hem nu.
Jag har alltid använt städning när jag haft kaos i mitt inre. Då minskar jag kaoset runt om mig.
Men som en ballong som sätts över en droppande kran, kommer även den smälla när det fyllts på för mycket.
Och det är det jag väntar på.

Har fått veta att han ska sättas i jorden den här veckan så nästa vecka kommer vi få ett brev om det. Det är blandade känslor. Men mycket som sköljer över mig är frid. Äntligen få det avslut vi så desperat behöver. Att få ett fysiskt farväl och en ro att veta att han har fått ett värdigt slut. Ska börja fundera på den lilla ceremonin vi ska ha och vad jag vill ha. Ingen ska behöva planera något sånt. Livet är så orättvist.