Det va känslosamt och gråten var aldrig långt borta.
Jag förberedde mig för alla samtal som skulle tas, alla frågor som skulle ställas.
Alla känslor som skulle brytas upp.
Jag laddade, stängda av och stålsatte mig.
I livet har jag ingen av-knapp. Men på jobbet har jag det.
Jag är jobb-Anna, eller privata Anna. Jobb-Anna är hård, tuff och avstängd. Hon gör sitt jobb och är ganska oprivat. Förmodligen varför av-knappen slogs på så lätt.
Men allt påminde.
Jag körde förbi platsen där jag kände han sparka för första gången och då med tårar i ögonen överlycklig ringde Kalle.
Jag kommer till platser där jag fått vara extra försiktig för att inte göra Han illa.
Jag kommer i situationer som mot slutet va lite mer ansträngande att genomföra för jag vägde 5 kg mer och hade en kula som gjorde mig osmidig.
Nu, brydde jag mig inte längre om ergonomi, arbetsställningar eller att jag måste äta ordentligt på lunchen.
Det betyder inte nått längre. Nu är jag bara Anna.
Första dagen var det av någon oförklarlig anledning inte en enda ordinarie på hela rundan som jag mötte. Har aldrig hänt. Men just i går när jag bara hade fullt upp att klara mig genom dagen, så gick något med mig och jag slapp hantera detta.
Idag var det annorlunda, när första förklaringen är utdelad är det som om någon raserat min skyddsmur. Det går ner för en stund och känslorna inuti får utrymme att härja fritt.
Jag går och väntar på det stora utsläppet av känslor och räknar med att när garden släpps här hemma kommer insikten om att nu Har livet fortsatt för oss båda. Då kommer jag förstå att nu är det över.
Jag körde över en groda på vägen hem igår me.
Som om livet inte va piss nog som det va.
I morgon har dom gett mig ledigt. Vilket jag nu känner va en bra ide.
Känner mig obehagligt avtrubbad.
Det känns som både kroppen och själen gått en boxningsmatch och jag inväntar känslan av blåtirorna i morgon.
Jag har känt att det varit för tidigt och velat ge upp.
Jag hoppas den känslan försvinner snart.
Jag älskar ändå mitt jobb!
Jag har jobbat mina första två dagar, något jag för en kort tid sen knappt trodde skulle ske.
Så jag är stolt. Sliten, men stolt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar