Sen jag började jobba.
Det känns som jag hoppat på livståget igen, men som en vän sa idag, det känns som jag inte sitter i jag släpas under.
Jag dras efter och det är mest obekvämt och motstridigt.
Jag fick berätta för lite folk på min jobbrunda i lördags om vad som hänt, och jag verkar aldrig vara riktigt förberedd på reaktionerna som sker i mig.
Jag gör mig stark, så stark som jag ska vara just på jobbet. Och plötsligt sitter jag där och gråter och känner mig trasig och liten. Som en fågel som spänner upp sig för sin fiende för att verka stor och tuff, så är även bara jag bakom fasaden egentligen liten och trasig just nu. Och jag får bara finna mig i det.
Jag försöker att inte tänka på det. För då känner jag hur trasig jag är. Och hur ont det gör.
Och det gör så ont.
Jag har klarat min första vecka nu. Smärtan i mitt ben har eskalerat och det har påverkat mitt humör.
Men på något sätt rör inte min fysiska smärta mig så mycket som det innan gjorde. Jag har en annan smärta som tar överhand. Som får allt annat att verka så futtigt, så obetydligt. En fysisk, psykisk smärta i mitt bröst.
Nu väntar insikten om hur mycket fysisk smärta jag kommer få av att jobba. Om min kropp reder ut det.
Idag va jag ledig för skulle ha återträff på smärtrehab med mina underbara smärtisar.
Jag väntade mig inget alls när jag gick in på smärtrehab för snart ett halvår sen. Jag fann så mycket.
Jag lärde mig så mycket om mig själv jag aldrig trodde jag hade i mig. Jag ändrade min syn på inte bara min smärta utan på hela livet.
Men det mest fantastiska va att träffa dom här 7 underbara människorna som jag var så olik men fann så mycket kärlek till.
Vi är i olika åldrar, med olika bakgrund, med olika livsöden och smärtproblematik.
Men vi fann varann och jag vet inte om det är att vi delar samma del av liv med smärta, att vi öppnade upp våra hjärtan och insidor för varandra i 7 veckor, eller om ödet bara av en helt fantastisk sannolikhet lyckades samla 8 så själsligt kompertabla människor i en grupp. Men jag är så glad att ni alla trillade in i mitt liv och jag är så glad att ni finns här och förhoppningsvis kommer finnas där en lång tid framöver.
Jag är så glad att ni fick följa mig och prinsen den korta tiden vi fick med honom.
Det känns fint att få ha delat det med er.
Därför var det extra tunga steg som klev in på smärtrehab idag. Men en tom mage och ett trasigt hjärta, skulle jag möta dom som verkligen skulle påminna mig om min lyckligaste tid, om honom.
Jag försökte stänga av, undvika tänka på det och prata om det.
Men som en elefant i ett glashus va det omöjligt, speciellt i vår lilla grupp. Och det va ändå skönt när glashuset sprack och dom första tårarna fick komma. Det är en trygg grupp att vara ledsen i och det va en fin känsla att även få dela det här med er. Även om jag satt under hela första lektionen och bara tänkte på hur stor min mage skulle ha varit om livet inte hade valt att tugga upp mig och spotta ut mig.
Jag har väldigt lite tillit till omvärlden, till människor.
Tack älskade smärtisar för att ni visat mig något så fint och ljust bara genom att vara den knasiga, underbara och helt fantastiska grupp människor som ni just är.
Det har varit en känslosam dag och det bubblar i mig på ett nästan obehagligt sätt och jag försöker slappna av men utan lycka.
En påtryckande "det är något fel på mig" känsla som jag inte kunde skaka av mig.
Så jag tog min bok "drunkna inte i dina känslor" och satte mig i solen och efter några sidor kändes det redan bättre. Bättre av att veta att det är inte fel på mig som känner så mycket och så intensivt som jag gör. Jag är bara inte anpassad riktigt till den världen vi lever i.
Jag är en HSP, highly sensitive person. En starkskör flicka som lever med känslor på ytan. Som ibland har så mycket känslor och intryck att det svämmar över och det blir svårt att se dom enstaka känslorna och tankarna i havet. Jag fick boken av min fina Kalle och när jag läser den känner jag min mindre knasig, mindre ensam och mer ok med att vara den jag är.
Men en starksköring med sorg är ingen bra kombination.
Idag har jag saknat dig så jag nästan gått i bitar.
Jag saknar dig min pojk.
Mamma saknar dig så..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar