Sista gången jag var där, var det tillsammans med Kalle, försäkringskassan och mina underbara handledare och läkare där.
Vi hade gjort upp en planering för hur jag ska fortsätta mitt liv med min smärta och jag kände verkligen att kursen jag hade gått hade hjälpt mig och min smärthantering något så otroligt mycket.
Jag lever med nervsmärta i hela mitt höger ben varje dag och sen olyckan hände i november 2010 har jag jagat lösningar på att fixa mig själv, för att få tillbaka allt som det var.
Men det jag främst kom till insikt med under den 7 veckor långa kursen jag gick var att jag måste bli vän med smärtan nu, börja leva med den istället för att fly ifrån den. Leva mitt liv utifrån den kropp och dom förutsättningar jag har nu istället för att envist försöka leva gamla Annas liv.
Och det betyder inte att jag Ger upp! Vilket jag själv har ansett.
Det finns inget som kommer "fixa" mig. Jag kommer kanske leva med smärta resten av mitt liv.
Så jag började sörja istället. Sörja min kropp, mitt gamla liv och gamla Anna.
Under dom 7 veckorna började jag förstå att det här är ett värdigt liv med, man måste bara göra saker annorlunda.
Det är ok att vara mänsklig, ta pauser och be om hjälp.
Jag va gravid under hela smärtkursen och det va också något som hjälpte mig att hantera min smärta.
Plötsligt tog jag frivilligt pauserna jag alltid hade behövt ta, men inte för min skull, utan för hans skull.
Att göra något för mig, för att Jag förtjänar det har i min värld innan varit otänkbart. Det var jag inte värd.
Men i och med att jag började leva annorlundare, började smärt-intensiteten avta och jag insåg att jag kan faktiskt styra storleken på smärtan jag har. Beroende på hur jag lever, och hur jag tänker.
Han hjälpte mig, att hjälpa mig. Han finns inte kvar idag. Men livet han lärde mig, finns kvar.
Innan jag blev gravid fick jag äta mediciner mot smärtan, något jag slutade med när vi började försöka bli gravida. Jag va orolig hur jag skulle kunna hantera smärtan utan dom, men konstigt nog avtog smärtan när jag blev gravid.
Gravidhormonerna fungerade som smärtstillande och sen det fantastiska lyckoruset som jag levde i gjorde livet allmänt med uthärdligt.
Nu är han inte hos mig, gradvidhormonerna har nästan helt lämnat min kropp, och smärtan har igen gjort sig påmind.
Men jag hanterar den annorlunda nu. Jag har lärt mig något för livet. Och kanske även blir min kroppsliga smärta så liten och obetydlig när smärtan i min själ är så stor och överhängande. Förlusten av honom, är större än förlusten av min egna kropp.
Jag hade kunnat leva med värre smärta varje dag om jag bara fick hålla han i min famn, om han bara hade fått finnas med oss.
Planeringen som gjordes i början av januari, när livet fortfarande var rosenrött är helt raserat nu.
Det var svårt att hålla ett uppföljningsmöte igår när mina sista månader har förändrat allt.
Jag kommer inte gå hem på mammaledighet nu. Jag måste fortsätta jobba och se om foten och kroppen håller. Jag har inte kunnat fokusera på kbt för foten, för mitt hjärta gick istället i tusen bitar och världen stannade.
Så nu får jag börja om.
Min smärtrehabilitering som skulle varit slut nu, blir i stället förlängt. Med helt nya planer om framtiden.
Jag har inte varit där sen han var med mig och det var stora tårar som rann när jag satt i bilen på parkeringen efteråt.
Jag saknar honom. Jag saknar honom så det värker i hela kroppen.
Men mot det här finns det inga tabletter.
Det här kan inget få det att kännas bättre.
Jag måste bara lära mig leva med det här..Också!
Idag va jag på jobbet på ett möte.
Jag lyckas fortfarande inte gå ifrån jobbet utan att det brister för mig.
Lite oroväckande eftersom jag börjar jobba i morgon.
Det är med blandade känslor jag kommer börja jobba. En del av mig tycker det fortfarande är för tidigt. Den andra delen känner att det ska bli skönt att komma igång med vardagen.
Jag började plocka i ordning inför morgondagen och plockade ur jobbväskan, som har stått sen dagen innan vi fick beskedet.
Jag plockade ur alla minnen, alla gravidsaker, spypåsar och gravidpiller.
Och så brast det för mig igen!
Jag vill inte gå tillbaka till verkligheten. Det är när jag sätter min fot på jobbet som det känns som nu är det verkligen över. Känns konstigt att känna så när allt runtomkring säger det med.
Men när livet börjar igen. Så är det över.
Då ska jag försöka gå tillbaka till det normala. Till det gamla. Till livet.
Men hur ska jag kunna återgå till det gamla, när inget längre är som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar