Varje gång jag nu får en dag som svämmar över av sorg efter att ha haft en dag som varit mer mänskligt levbar blir den dåliga dagen så påtaglig och fruktansvärd.
Jag känner mig svag, liten och som att jag tagit tio steg bakåt igen.
Jag måste kanske bara acceptera att det kommer vara dagar fortfarande där jag inte Vill kliva ur sängen och att världen utanför är så fruktansvärt ointressant.
Jag vill få tillbaka mitt liv. Min glädje. Min livslust.
Vakumet jag lever i verkar inte skingra sig. Jag är fortfarande vettskrämd över att behöva gå tillbaka till jobbet nästa vecka. jag känner mig inte alls redo. Jag har fortfarande inget intresse av att träffa andra människor.
Det känns som jag levt i min bubbla ett år och att livet utanför stått still. Finns det nån tidsgräns på hur länge man får sörja!? Hur länge kommer tomheten sitta i!? När kommer det krävas av mig att jag blir mig själv!?
Jag är ett kontrollfreak totalt undergiven mina känslor det tär på mig att inte kunna kontrollera mitt mående.
Jag fasar fortfarande för babyboomen som väntar mig dom närmaste månaderna. Det är först nu det börjar kännas riktigt jobbigt. Funderar ofta på att ta bort min facebook ett tag. Skydda mig själv.
Vill än en gång poängtera att det inte handlar om att brist på empati infunnit sig, utan att sorgen och min egna saknad för Mitt barn är så stor att den har fortfarande överhand över min kropp och mina känslor.
Jag saknar mitt barn!
5 veckor sen vi skiljdes imon.
Hur länge till ska det göra så jävla ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar