NORDIS

Jag satte inte klockan. Plötsligt stod nån lutad över mig när jag vaknade.
Det var Kalle. "va länge du sover idag"
-Vad är klockan utbrister jag och tokvaknar till.
"klockan är fem"
-VA!?
"hähä, nä jag skojar, hon är bara 11"

Inte ok herr Carlsson att väcka en gammal kvinna på det sättet!

Eftersom mannen bara var hemma en snabbis från jobbet blev jag ensam hemma igen och solen utanför verkade ganska trevlig. Jag ringde min mamma som hade ringt mig nån gång under min koma som berättade att solen fanns i Kalmar också. Där fanns det också "kalmarkåvs-mackor" och kaffe nere vid vattnet om jag hade velat.
Det va inte svår övertalat så plötsligt satt jag på en liten mini-roadtrip på väg hem.
Kalmar är och kommer alltid vara hem för mig. När jag rullar in i Kalmar läker själen lite extra och livet känns alltid lite mer fantastiskt. Allt är lite mer vackert och livet lite lättare. Jag längtar hem så mycket.
Jag har varit så ensam här nu under min sorg och har nu mer än någonsin insett att jag inte har något umgänge i den här stan. Men, man måste bo där det finns jobb.
Hur vackert, fantastiskt och hur många fina människor det bor någon annan stans.
Jag förstår inte ofta varför jag lämnade min vackra stad. Sen tittar jag på min kärlek och jag förstår helt.
Kärleken är inte blind, den är efterbliven stundvis.
Det blev i alla fall några timmar i solen, i varsin solstol med kaffe och Kalmarkåvs-mackor med fina mamma och det fyllde på må bra delen av själen att klara sig tills nästa gång jag får "komma hem".
Och ute på dom torra väggarna med solen i ansiktet insåg jag även att jag nog allt saknade mitt jobb lite grann ändå. Det har aldrig varit jobbet jag inte velat gå tillbaka till eller känt att jag inte klarar av. Det har varit människorna.
Jag har börjat ladda mentalt nu inför nästa vecka, men är otroligt nervös och skeptisk.
Fem veckor idag sen jag fick låta dig gå.
Fem veckor i ett mörkt tomrum.
Fem veckor i en bubbla som nu har blivit min verklighet.
Det känns som du varit ifrån mig i 5 år. Det känns som livet stått stilla.
Jag saknar dig. Idag med.

Passade även på att krama om min älsklings Allis som låg kurerad hos sina föräldrar efter en operation.
Du skulle göra allt för mig, så det finns inget jag inte skulle göra för dig min underbara vän.
Tack för att jag får gå genom livet med dig!

Jag hoppas det blir en bra dag imon.
Jag hoppas jag är mindre avtrubbad.