Jag fick i julklapp av min fina Kalle att få gå på Bandit Rock Awards med bland annat ett av våra favorit band Five Finger Death Punch. Är så glad över detta att få komma iväg.
Det känns som att det här är något som vi behöver båda två just nu. Att få komma iväg, bara vi två. Även om det bara är för en natt.
Jag önskar att det var med bara glädje jag kommer rulla upp mot storstan. Men det är det tyvärr inte.
Jag var gravid när jag fick biljetterna, och förväntan om hur stor jag skulle vara på galan och hur häftigt det skulle vara att barnet i magen skulle fått uppleva inte bara en utan två Five finger konserter under sina 9 månader i magen. Vi var och såg dom i Stockholm i höstas när jag va i vecka 9.
Nu kommer det bara va vi två som åker upp och som är där. Någon saknas.
När jag tittar ner nu är det inget kvar där längre.
Jag såg fram emot vad för fint jag skulle kunna klämma ner min kula i. Nu kommer jag fortfarande inte i mina vanliga stuprörs jeans men det är bara minnen kvar av orsaken.
Jag känner mig negativ, men det är min verklighet nu. Att mycket kommer påminna om det som aldrig blev. Om förr och nu.
Min älskade lillprins död delade upp mitt liv i ett före och ett efter.
Och det är så jag lever nu och kommer få leva nu.
Livet före kommer alltid eka i livet efter. Kanske mindre och mindre klingande högt för varje dag.
Men det är oundvikligt att den dagen förändrade livet för mig. Förändrade mig.
Men jag har bestämt mig för att inte sluta leva. Sluta njuta av det jag fortfarande har.
Som min kärlek.
Jag kommer fortfarande njuta av varenda sekund vi får med varann på vår utflykt.
Min kärlek till min man har inte förändrats, om annat har den blivit större och starkare.
Jag är tacksam för honom. Jag är tacksam för oss. Och jag kan känna tacksamhet för vårt barn som alltid kommer finnas med oss på allt vi gör.
Vi har varann.
Jag älskar oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar