NORDIS

Jag vill inte vara vaken.
Jag vill inte gå ur sängen.
Jag vill inte sminka mig, inget kan dölja dom sista fyra veckorna ändå.
Jag vill inte träffa folk.
Jag orkar inte spela glad.
Jag orkar inte le.
Jag orkar inte vara stark, bara för att lugna dom som är så oroliga över mig.
Jag orkar inte övertyga någon om att jag är ok.
För det är jag inte.
Jag har alltid varit duktig på att plocka på mig ansiktet utåt.
Det finns inte längre ork för det.
Ingen ork att spela.
Men jag har försökt.
Jag kan inte skynda på det här. Ingen vill det mer än jag.
Jag vill sova en hel natt. Jag vill få tillbaka min kropp så jag inte jämt ska bli påmind om dig.
Jag vill förstå, jag vill inte sakna dig mer.
Jag vill ha tillbaka allt som det var.
Jag vill vara lycklig som jag var innan jag visste att du var trasig.
Jag vill få tillbaka intresset för världen. Intresse för mat, intresse för livet.
Jag vill känna hopp igen.
Jag vill fly bort, helst till en lugn sandstrand.
Men jag är för rädd, för allt.
Jag känner för mkt. Men jag är samtidigt för tom för att känna nått.

Är ledsen att jag inte ens längre har ork att driva insamlingen framåt. Den verkar ha stannat av. Jag når inte ut till folk. Har även fixat så man kan skänka via konto för som som inte kan eller vill sms'a. Men jag verkar inte kunna få dom att förstå att en sekund av deras tid, en slant från deras liv.
Kan rädda så många barn.
Men att det också kan få min sorg att kännas lättare.

Sitter och skriver men börjar ladda för att ta tag i dagen, göra något.
Jag peppar mig själv.
Då ringer mob och det är en telefonförsäljare.. från tidningen Vi föräldrar.
Än en gång får jag förklara att vi förlorat vårt barn.
Vi lägger på.
Och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen.
Idag är ingen bra dag!