Jag vaknade i natt av att jag grät, hysteriskt. Vaknade inte till helt förens Kalle började trösta mig.
Någonstans mellan sömn och vakenhet insåg jag att det jag drömde inte bara var en dröm.
Det är smärtsamt att inte ens få en paus från sin sorg när man sover.
Jag undrar hur länge bilderna ska finnas med mig.
Idag är det alla hjärtans dag.
Men dagen har en helt annan innebörd för alla hjärt-föräldrar.
Dagen har förändrats för mig.
Mitt hjärta gör ont och känns tommare än vanligt.
I vanlig alla hjärtans dag anda går nog många flickor och kvinnor idag och drömmer om dom finaste roserna, det finaste smycket och den ultimata kärleksförklaringen.
Och det är fantastiskt, kärlek är fantastiskt.
Jag har nog även jag varit en av dom.
Men inte idag.
För lite över en vecka sen, när jag för första gången fick se vårt barn och kunde se Oss i honom. Insåg jag att det här är den största gåvan min kärlek kan ge mig.
I all sorg som sköljde över mig i den stunden kunde jag endå känna en stor tacksamhet och uppskatta det vackra och fina vi skapat.
Kärleken mellan min Kristoffer och mig är så stark att inget längre behöver bevisas.
Jag behöver inga rosor, smycken eller andra kärleksförklaringar.
Jag har fått den vackraste gåvan av dom alla, och den kommer jag alltid bära med mig!
Har känt ett stort behov av att återvända till avdelningen vi låg inne på för att tacka alla.
Även om nätterna består till stor del av mardrömmar och dagarna är fulla av minnesbilder som susar förbi så vet jag att utan dom som jobbade det dygnet vi låg inne, hade det varit betydligt svårare just nu.
Den 5/2 2014 var en vanlig dag på jobbet för många. För oss var det den värsta dagen i vårt liv.
Men vi blev så otroligt fint omhändertagna och vi bemöttes med så otroligt mycket värme, omtanke och förståelse och vi kände oss trygga båda två. Det var ett fruktansvärt dygn både för kropp och själ. Vi blev otroligt omhändertagna och i all sorg och fysisk och psykisk smärta kunde vi nog inte mått bättre. Vi är ödmjukt tacksamma för den hjälp vi fick. För hur respektfullt vår son togs om hand om och med den värdighet han och vår situation behandlades. Det som var en vanligt dag på jobbet för dom, var ändå livsförändrande för oss.
Dom vårdade, tröstade och såg till att vi hade det så bra som vi ändå kunde. Utan att få oss att känna oss det minsta jobbiga.
Med 30 hemmagjorda hjärtmuffins åkte vi idag upp till gyn & förlossnings avd. Det är svårt att visa tacksamhet när man är tacksam någon så otroligt mycket.
Men dom verkade bli både förvånade och otroligt tacksamma för vår gest. Vi fick både kramar och beröm för vårt mod att våga komma upp.
Vi som människor är otroligt bra på att kritisera varandra, men inte så bra på att berätta när vi gjort något bra. Jag tycker det är ännu viktigare att berätta när någon gör något fint eller bra.
Jag försöker göra det ofta.
Till alla på Gyn avd 8 och förlossningen i Växjö. Fortsätt vara fantastiska genom att bara göra ert jobb!
Skänker stor tanke till alla andra hjärtföräldrar idag med.
Tänker speciellt på min vän som lever med sin lilla flicka och min mammas vän och hennes son. Föräldrar som kämpat och kämpar för sina barn och som lever med vad jag kan tänka mig är den värsta av oro. Vi ska kämpa för era barn med er.
Åza delar med sig om sin historia idag på sin blogg.
Vem som helst kan drabbas och ingen kan vara förberedd nog när det händer.
Styrka till er!
Efter vårt besök på sjukhuset var jag totalt dränerad på energi. Var många spänningar som släppte. Många tankar och funderingar som fått komma till vila.
Är inte alltid bra att vara en tänkare och en kännare.
Hur bra det än är att jag har något så bra och fint som insamlingen att fokusera på finns det även en risk att man kör slut sig, snöar in sig och drar ner sig istället för att komma framåt om man konstant lever med och på sina känslor.
Just den här insamlingen pågår bara februari ut, (pengar till forskning behövs ju alltid) men det är lagom tid att fokusera på något så här intensivt som det ändå blivit.
Men även nu behöver jag ta pauser från att vara stark och framåt och bara få vara jag. Vara liten, rädd och otroligt ledsen.
Aldrig glömma bort oss två som blev kvar, och hur viktig han fortfarande är för mig.
Idag tog vi med varann på bio.
Vi lämnade omvärlden i entrén och försvann i 2 timmar.
Efter flera år tillsammans är fortfarande varje "date" som den första för mig.
Jag vill gå på date med dig resten av mitt liv Kalle.
Du och jag prinsen!
Kärleksfull alla hjärtans dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar