NORDIS

Jag sover väldigt dåligt nu för tiden och vaknar ofta badandes i mitt egna svett.
Mardrömmarna handlar alltid på något sätt om att jag inte är eller på nytt är gravid.
För ungefär 15 år sen drömde jag att jag var gravid en natt och det var den mest fantastiska känslan jag upplevt och när jag vaknade på morgonen var jag övertygad om att jag någon gång ville bli gravid.
Jag hade rätt.
Att vara gravid är helt fantastiskt och jag saknar och sörjer avbrottet och tomheten som följde så fruktansvärt mycket.
Jag är så rädd för att bli gravid igen. Rädslan är då mest den psykiska delen och rädslan för sorgen som kan följa.
Men jag vet att jag på något sätt måste få gå igenom det. Jag måste få föda igen och få en positiv erfarenhet av det.
Sudda ut rädslan och sorgen mot glädje och kärlek.
Jag vet att jag fått en del posttraumatisk stress från själva förlossningsupplevelsen.
Delar av den flimrar förbi mina ögon flera gånger om dagen och är otroligt smärtsamt att uppleva om och om igen.
Jag har ett otroligt behov av att få träffa min barnmorska som förlöste mig.
Utan henne hade inga känslor varit positiva med den natten. Jag är så otroligt tacksam för hur hon kunde göra mig lugn, guida mig och stötta mig även i det tillståndet.
Alla dessa människor som funnit med oss längs med vägen har fått mig att åter tro på gott i världen.
Jag har i all mörker fått uppleva något så vackert och ljust.
Vet inte ens hur man tackar för något sådant, men från botten av mitt hjärta, tack!

När jag vaknade häromdan var mitt gosedjur genomblött av bröstmjölk.
Sådana gravid grejer som innan gjorde mig glad blir nu som en kniv i det redan så tomma hjärtat.
Det sparkas inte längre.
Det är tomt.
Alla vanor man hade ska nu programmeras om, för att tillslut inte längre påminna om dig.
Jag får ta den där koppen kaffe nu, jag behöver inte olja in magen efter badet längre.
Jag kan hålla hela kroppen jämnvarm, inte bara fokusera på att du har det bra.
Jag kan äta godis sent på kvällen, för på nätterna sover jag ensam nu.
Jag kan äta skräpmat, för det var för dig som jag ville vara nyttig.

Jag tror jag gjorde ok som mamma, jag hoppas i alla fall att du hade det bra där inne och kände dig trygg.
Det fanns ju inget jag inte skulle göra för dig!

Det är förmodligen ologiska tankar och starka mamma känslor som fortfarande styr mycket av känslorna i mig. Men tanken på att vilja ha ett barn finns fortfarande kvar.
Jag vill bara aldrig att han ska tro att jag inte ville ha honom för att han inte var hel. Att jag så lätt skulle skaffa ett nytt barn bara för att han inte dög.
Jag älskar honom med eller utan ett helt hjärta.



Jag har sakta märkt att vi börjat sörja olika Kalle och jag.
Jag har skuldkänslor för det känns som jag drar ner honom, håller han tillbaka.
Psykiskt har vi båda samma saknad och tomhet.
Men jag har alla fysiska påminnelser som dagligen gör att sorgarbetet går lite saktare.
Jag blöder, jag läcker och jag har precis börjat se mina fötter igen av min krympande mage.
Jag har varit så arg att jag bara fått uppleva det värsta av en graviditet, som har lämnat mig rädd och skakad.
Vi pratar mycket kärleken och jag. Kalle är nu mera min logik och mitt förnuft när jag själv snurrar in mig i mitt mörker.
Jag satt och grät i duschen, som så ofta händer för där attackerar tankarna en lättast. Jag kände hopplöshet av att bara fått ta del av det värsta och sorgen över att jag kände att jag bar allt det tunga på mina axlar. Det var mig dom bankade på och rotade i. Det var jag som nu satt med posttraumatisk stress över den fruktansvärda fysiska upplevelse jag gått igenom och det var jag som satt och stampade med sorgen för att kroppen höll mig tillbaka med alla fysiska minnen. Jag var trött och allt kändes orättvist.
Med sitt vanliga fantastiska lugn förklarade han då för mig om allt som var fantastiskt med en graviditet som jag kommer få uppleva och han kommer få gå miste om.
Första känslan när mitt barn kommer upp skrikandes på mitt bröst efter att ha kämpat ut honom/henne. Första gången vårt barn ska äta och få känna den närheten och tryggheten. Första gången vi blir väckta mitt i natten och jag får gå upp och mata för det är mig barnet behöver. Att inte få den otroliga närheten och bandet som en mamma ändå får första tiden i barnets liv.
Jag hade aldrig tänkt på det så men det gjorde att jag för plötsligt kunde börja längta, och till och med se
mig själv vara gravid igen.
Han är så fantastisk min man. Kunde inte valt en bättre pappa till mitt barn!
Men även han går inte fysiskt orörd ur det här.
Han månade om mig och vårt mående på ett fantastiskt sätt. Han hade stenkoll på vad jag fick äta och hur vi mådde och vad som hände. Aldrig på ett jobbigt nojjigt sätt, bara så att jag aldrig kände att jag gick igenom något ensam.
Idag när han skulle ge mig smärtstillande kom han med en ledsenhet i ansiktet. Vi hade bara ipren hemma och under graviditeten fick jag endast äta alvedon. Det här var en av hans känslor av att känna att nu var saker annorlunda. Det var en av hans fysiska upplevelser av förändringen.
Även att se den man älskar må så fysiskt dåligt som jag gjort i en veckas tid nu, vara så hjälplös är inget jag heller avundas honom.
Jag ser mig själv i spegeln varje dag med blek hy och ögonen svullna och mörka. Ändå berättar han för mig varje dag hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig.
Blessed!


Idag träffade vi vår kurator för första gången sen vi låg inlagda.
Hon är jätte bra och det känns redan att det hjälper.
Situationen vi är i är inget någon vet hur man hanterar. Sorg har ju aldrig varit min starka sida heller.
Men det hjälper oss att kanske fokusera om. Ger oss små mål som tar oss sakta framåt.
Hjälp till förklaringar, tankar och känslor som i alla fall jag inte själv kan reda ut.
Min hjärna har alltid varit min egna värsta fiende.
Hon skulle hjälpa oss lokalisera gipsängeln som låg i kistan med honom.
I ett snabbt samtal fick vi veta att han redan var tillbaka från Köpenhamn. Jag frös till lite när jag insåg att han var så nära oss. Jag ville bara springa ner och hämta honom så jag kunde ta med honom hem.
Det är svårt att förklara för hjärnan att det bara är en kropp som ligger i sin lilla kista där nere.
Dom för mig så verkliga omvårdande mamma-känslorna kan på ett ögonblick ta över alla sinnen och plötsligt är all logik som bortblåst. Nu väntar vi på att han ska kremeras och beskedet om när han ska spridas. Kan kanske bli det avslut jag behöver för att helt släppa taget.
För så länge han finns i kroppslig form, är det Jag som ska hålla honom varm!