Jag har läkt fint och bra och haft lite komplikationer men innan jag fick åka hem förra veckan undersökte dom mig och såg något som kunde vara en del av fosterhinnan eller bara koagulerat blod.
Jag fick åka hem men jag skulle hålla koll själv på att det inte blev sämre varken med smärtan eller blodflödet.
Eftersom jag aldrig gått igenom detta innan är det lite svårt att veta vad som är normalt eller hur det ens ska kännas. Jag har läkt otroligt bra tills jag i natt fick smärtor jag kände var lite för obehagliga för att ignorera.
Eftersom vi fortfarande vill ha barn tar jag nu inga risker på att skada mig inför framtiden.
Tydligen inte läkarna heller eftersom jag fick en tid samma dag.
Det var med otroligt tunga steg vi steg in på sjukhuset och sjönk ner i väntsalen. Minnerna är fortfarande så färska och smärtsamma och den fruktansvärda avundsjukan på dom väntande föräldrarna i samma rum är en känsla som jag varken tycker om eller är bekväm med.
Vi kommer också vara tillbaka där en dag med nytt hopp även om det just nu känns långt borta.
Det jag känner mest nu inför framtiden är en stor rädsla.
Tror inte jag klarar att gå igenom något sånt här igen.
Det var en otrolig lättnad att i alla fall få veta att jag läkte fint.
Situationens känslighet märks när vi får extra kontroller utan att be om det för att lugna både oss och dom. Jag är så otroligt tacksam för att ingen har fått oss att känna oss löjliga, nojjiga eller överdrivna i vår oro.
Vi har blivit behandlade med sådan otrolig respekt.
Jag är mållös.
Vi har slutat stor handla och i stället låtit det bli dagens uppdrag. Att tvinga sig ut.
Det känns nyttigt att se att livet fortsätter utanför våra väggar även om det är obehagligt och känns långt borta för mig.
Jag har mardrömmar varje natt och vaknar dyblöt. I natt drömde jag att jag var tillbaka på jobbet men inte klarade av det. Känns konstigt att även något jag älskar så mycket som att köra lastbil känns så långt borta och ointressant.
Jag saknar livet.
Efter sjukhuset köpte vi fika och åkte ut till vattnet och tittade på flygplan som startade och drömde om sommaren.
Solen kom till och med fram.
Det var skönt och för första gången på en vecka kände jag livslust igen.
Jag tycker om att titta på min kärlek.
Han påminner mig om allt fint i världen. Om varför jag kämpar genom allt livet kastar mot en.
Han är nog allt min son skulle vara.
Han är min sol min måne. Min dag, min natt.
Han är min hjälte, mitt allt!
Ikväll är det fruktansvärt stilla men inuti skriker det.
Känns som jag väntar på att någon ska väcka mig.
Men jag kommer aldrig vakna.
Ljuset jämte ditt kort lyser alltid.
Jag saknar dig så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar