Jag ville så gärna gå upp tidigt och dra mig till gymmet för första gången.
Natten till igår ville jag försöka sova utan sömntabletter, dåsigheten dagen efter börjar ta ut sin effekt på kroppen efter 2 veckor.
Halv 4 på natten gav jag upp och tog en sömntablett ändå. Otroligt besviken.
Så jag vaknade inte av larmen dagen efter utan vaknade mitt på dan.
Ännu mer besviken.
Jag har inte tränat på gym på 10 år sen jag gick friidrottsgymnasiet. Och mycket har förändrats sen dess.
Då gick jag å tränade för att träna. Nu verkar det mer handla om dom rätta kläderna, keso och instagram.
Vi hade inte instagram för 10 år sen.
Jag tränade 6 dagar i veckan och enda sättet jag fick utdelning på vad jag gjorde var i resultat i kroppen eller på tävling. Nu får man resultat i antal "likes" du får på din keso.
Jag är hård, jag vet. Men det va just dom här känslorna som skrämde skiten ur mig när jag för första gången skulle sätta mig i bilen och köra till gymmet.
Jag har aldrig varit så obekväm med min kropp som jag är nu. Jag kanske borde känna stolthet istället, men nu känner jag bara sorg när jag ser mig själv i spegeln.
Jag bryr mig inte om antal kilon som jag tappar, eller hur vältränad jag kan bli. Jag vill bara kunna möta mig själv i spegeln igen, utan att det hugger till i hjärtat.
Eftersom min kropp knakar och gnisslar, bokstavligt talat så har jag även fått ont i ischiasnerven nu med.
Jag kände mig gammal och trött med mina krämpor och mitt fluff, när jag satt i en hörna och cyklade inne på gymmet. Men jag tog mig dit, jag stannade kvar. Och jag lyckade hålla tårarna borta, även om det tog lite ansträngning.
Jag Ska ta mig framåt. En dag i taget.
Spenderade resten av dagen och kvällen med min vän som var i stan och ytterligare en vän till oss.
Oavsett vem, eller hur relationen till dom sett ut innan allt som hänt. Så är det handlingarna efter vår sorg som fått mig att värdesätta människor.
Dom som naturligt varit där och på ett otroligt sätt kunnat lyfta en framåt.
Jag är så lycklig som har vänner som känner mig bättre än jag trodde.
Haft många underbara telefonsamtal sista tiden och fått många fina sms från mina vackra vänner.
Jag hoppas ni förstår hur mycket ni hjälper mig.
Jag kom plötsligt på mig själv på kvällen att jag hade skrattat mer den dagen med mina vänner än jag hade varit ledsen.
Men konstigt nog kände jag inte bara glädje över detta utan även en stor skuld.
Min mamma sa till mig för några veckor sen att jag inte skulle känna skuld om jag började må bättre.
Just då förstod jag inte alls vad hon menade. Men igår och idag förstod jag det glasklart.
Han är värd att sörja över och på ett sätt så vill jag inte ens gå vidare. Jag vill inte släppa taget. Jag vill inte glömma och jag vill inte att någon annan gör det heller. Det är en otroligt läskig känsla.
För dom flesta i vår omgivning har livet fortsatt.
Det kan göra mig ledsen, arg och frustrerad.
Här sitter jag med ett trasigt hjärta och försöker hålla minnet och värdet av min son i liv.
Och världen orättvist fortsätter.
Jag vet än en gång att detta bara är mina känslor och tankar och att jag inte ska lägga för mycket värdering på dom.
Men dom är där, och dom gör ont.
Och jag vet att en dag kommer världen fortsätta snurra för mig med.
Men utan honom.
Min änglamamma-vän sa att det är ok att känna som jag gör. Jag är tydligen inte ensam.
Det är skönt att ha någon att vända sig till när känslorna blir för svåra att tyda och förstå själv.
Det är skönt att ha någon som verkligen förstår, även om jag önskar att jag kunde ta din sorg ifrån dig med min vän!
Det är skönt att ha någon som förstår ens framgång att kunna skratta , när man vanligtvis har svårt att bara le.
Tack Kimpen för att du kom ner och mindes hur man fick mig att skratta, på något sätt känns hjärtat lite lättare och som om det sakta börjat slå igen efter de.
Tack Livia för att du finns där och ger mig styrka att tro på mig själv.
Han och jag.. Efter två veckor..
Mot framtiden..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar