Det innebär att det är en månad sen vi fick beskedet.
Två 1/2 veckor sen vi förlorade honom, och bara 2 veckor sen vi startade fonden.
Vi har redan lyckats få in 6900 med 1300 som ska sättas in via konto.
En siffra vi aldrig kunnat hoppas på.
Jag känner stor glädje över hur positiva människor varit till vårt initiativ och hur fantastiskt mycket folk har stöttat något som vi kände skulle hjälpa oss i vår sorg.
Och det har det.
Inte bara att jag har haft något att fokusera på utan varenda slant går till hjärtforskningen i lillprinsens minne.
Han kommer aldrig komma tillbaka till oss med dom pengarna, för oss är det för sent.
Men för mig kommer han alltid vara en hjälte som kunde hjälpa andra bara genom att han fanns.
Jag har känt en frustration över att inte nå ut till alla.
Dom flesta har kanske blundat, många har sett till sitt egna bästa och en hel del har nog inte ens uppmärksammat det.
Har till och med försökt få företagare att förstå vilken reklam det skulle vara att få sitt företagsnamn som bidragsgivare på en så stor, kärleksfull och offentlig insamling som Alla barnhjärtans månad.
Men idag svämmar vi över med pengainsamlingar och det är svårt att veta i vilken byxa man ska stoppa sina pengar.
Detta berör alla. Alla som har barn, och alla som kommer få barn.
Barnen är vår framtid.
Dom är inte egna ansvariga för för sina öden, men det är vi som föräldrar eller anhöriga som kan hjälpa dom.
Vare sig det gäller hjärtforskning, cancer forskning eller stödja Min stora dag som hjälper svårt sjuka barn. Så är det just barn som vi stödjer med våra pengar.
Våra egna svenska barn.
Jag kommer nog alltid ha svårt att förstå hur det inte kan ligga alla varmt om hjärtat.
För vem vet, det kan en dag vara ditt barn!
Jag har känt mig väldigt pushig i mitt insamlande, men det har känts som jag försöker väcka snöfolket.
Mitt liv är inte fantastiskt just nu, så därför är det inte kattungar jag delar med mig av utan just mitt liv.
Och mitt liv är att jag hade en hjärtsjuk son. En son som inte längre finns hos mig. Men jag är fortfarande hans mamma.
Jag vet att det är obehagligt för folk. Med all förståelse.
Det finns bara så mycket sorg och hemskheten en människa kan hantera runtom sig.
Men tyvärr så är det nu min verklighet, min dag och min natt.
Så för er som läst ner hit.
Tack för er tid.
För er som skänkt en slant till hjärtforskningen, mitt eviga tack!
Kl 05.30 gav jag upp.
Det skulle inte bli någon sömn utan tabletter i natt heller.
Först blev det plötsligt en dag helt tyst.
Nu blir det aldrig tyst.
Jag känner och tänker hela tiden och tankarna rusar emot mig snabbare än jag hinner fånga dom.
Känslor är flyktiga och måste oftast underhållas. Men inte dom här.
Dom här känslorna är ihärdiga och kraftfulla och slår mig i knävecken flera gånger om dagen.
Tiden tickar på och jag går och väntar på att tiden ska starta för mig med.
Men jag har så otroligt svårt att se hur det ska fungera. Hur allt ska bli som vanligt igen, när inget kommer bli som vanligt igen.
Jag önskar att det faktiskt Fanns en guidebok, om hur en sorg går till.
Sysslorna har börjat komma igång men det är mest av rutin och vi inväntar fortfarande både matlust och intresse för att vara i köket.
Det blir inte bättre av att vi vänder på dygnet och vaknar mitt på dagen.
Jag känner att jag borde så mycket.
Att jag borde kommit längre, att jag borde se framåt mer.
Men jag vet också hur långt jag Faktiskt har kommit.
Men "bordet" hänger över mig och kanske är det just för att jag ser hur världen runt mig börjar snurra och att jag inte vet vart jag ska hoppa på. Eller om jag ens vill.
Jag går även med en hemsk känsla av att jag kanske inte Borde vara så ledsen som kanske andra mammor som förlorat sina barn är. Vår son försvann från oss så tidigt.
Det är ännu ingen som sagt något, men det är en obehaglig känsla jag går med. Och jag märker att jag ibland förminskar och nästan ursäktar min sorg i ett ett fiktivt samtal med någon i mitt huvud.
(Är en katastroftänkare som håller mig ett steg före mentalt på gott och ont)
Att känna tillåtelse att sörja, precis så mycket och hur länge jag vill är något jag dagligen brottas med.
Jag vet inte om detta är normalt men det tar upp en stor del av min värld just nu.
För hur kan något som gör så ont, inte vara på riktigt!?
Vår ängel
En människa är försvinnande liten i universum, men när en speciell människa går bort blir det ett universum av tomhet kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar