NORDIS

Idag vaknade jag av klockan.
Men idag var en sån dag som inte alls va bra.
Jag ville inte alls gå upp och intresset för världen utanför mitt täcke va fruktansvärt ointressant.
Vad hade den att erbjuda mig.
Jag kunde ana det fina vädret i springan från rullgardinen, men inte ens det lockade.
Det dåliga samvetet slår alltid till i dom lägena, men inte ens idag kunde det få mig att vilja kliva ur sängen.
Vissa dagar kommer nog bara vara så nu. Värdelösa och ointressanta.
Så idag gjorde jag det enda jag i det läget kunde göra efter jag registrerat vad mitt inre ville säga mig.
Jag vände mig om och somnade om.

Jag har massor av projekt som jag vill hålla på med eller färdigställa. Saker jag djupt inne verkligen känner ett intresse av att göra, men som orken inte riktigt tillåter.
Det är otroligt frustrerande. Vilket också gör att dom stunderna orken dyker upp påbörjas eller fortsätts det med mina projekt, men lika snabbt som ork och lust kom, kan den försvinna igen.
Vilket gör att det nu samlas saker på hög som jag känner ett jobbigt måste till.
Jag har alltid använt organisering och städning för att skingra tankarna och må bra.
Om det fysiska kaoset runt om mig blir mindre kanske kaoset och smärtan inuti blir lugnare.
Jag fokuserar på det yttre kaoset så hårt att det inre nästan glöms bort.
Problemet är att det finns inget kaos runt om mig.
Vi har en nästan alltid nystädad lägenhet och det tillverkas inte dammråttor snabbt nog för att hålla mig sysselsatt hela tiden.
Så i kväll satte jag mig på golvet i badrummet och började rensa.
Jag slängde gamla mediciner och krämer och plötsligt hade det gått två timmar.
Tills jag kom till min necessär. Hade inte plockat ur den ordentligt sen vi var på Kap Verde över jul.
När jag fortfarande var gravid och jätte lycklig.
Plötsligt med alla gravidpåminnande krämer och tabletter i händerna mindes jag hur jävla lycklig jag var då. Känslan av orättvisa och förtvivlan sköljde över mig.
Så där satt jag, mitt på golvet i badrummet och grät.
En dag kanske jag kan se tillbaka på den här graviditeten med glädje och lycka. Men nu är allt jag känner sorg, otrolig saknad och tomhet.
Det är inte bara mitt barn jag sörjer. Jag sörjer att jag inte fick uppleva klart det som är det mest fantastiska en människa kan få vara med om. Jag sörjer att vår första upplevelse av en graviditet skulle sluta så snabbt och så fruktansvärt.
Sen den dagen jag visste att en dag vill jag ha barn, har jag gått och längtat och undrat över den här tiden.
Det blev inte alls som jag hade hoppats.
Och för det är jag ledsen, och arg.
Min lite högmodiga känsla av att allt gick så bra för oss och att vi blev gravida så snabbt och på första försöket fick sig en otrolig käftsmäll, och jag känner att jag kanske inte borde varit så snabb på att vara glad och högmodig.
Det är klart lätt att säga nått efteråt, men jag hade en naggande känsla i senare delen av graviditeten som jag inte kunde sätta fingret på. Något som fick mig att inte springa och köpa massa kläder och vara nästan lite avhållsam till min glädje. Inte utåt, jag ville ju precis som jag blivit tillsagd tro att allt var ok och att det var en normal graviditet.
Men inuti fanns en känsla som sa mig annat. Jag antog det bara var vanlig nervositet och oro. Tänk om magkänslor fungerar.
Det som gör mig ledsen är även att rädslan för att nästa graviditet inte kommer upplevas med samma glädje. Att den känslan nu är förstörd. Jag sörjer nog att jag inte kommer få leva i bubblan längre.
Jag hoppas på motsatsen, men räknar med att för alltid framöver sova med ett öga öppet.
Jag vet att folk går vidare. Jag vet att jag kommer göra det. Jag vet det!

I morgon är en ny dag. Jag hoppas solen vill komma i morgon med. Jag uppskattade hans besök i mitt egna lilla mörker. Allt känns lättare i solen.
I morgon ska jag träffa vår kurator igen. Den här gången själv.
Jag är glad att Kalle jobbar nu. Men jag saknar honom vid min sida.
Om en vecka ska jag också börja jobba.
Så står det på pappret i alla fall. Men vi är alla inställda på att det kanske inte blir så.
Vill kunna sova själv först. Vill kunna vara runt människor utan att det vattnas i ögonen.
Vill kunna möta alla dessa människor på min jobbrunda och kunna svara på deras frågor när dom undrar var jag varit, vad som hänt eller hur det går med magen.
Utan att sen sitta som en våt fläck i lastbilen flera mil hemifrån.
Jag får ofta höra att jag är stark.
Så varför känner jag mig inte det!?


Fin låt som ger mig lite styrka i att våga vara i mina känslor och i min sorg.
Fått så otroligt fina ord från så många som stärker mig att få känna som jag gör.
Ibland är det skönt att få ord utifrån när jag tydligen inte lyssnar på mina egna.



But I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down