Ge mig kraft och motivation att göra något.
Samtidigt känner jag att jag har det bättre här. Stänga av mobilen och omvärlden och dess krav om att läka fortare.
Beroende på hur nära en människa du står, har det känts som om det finns en tidsram för hur länge just den människan anser att din sorg-period bör vara. När du och dom borde få gå tillbaka till det normala.
Kanske främst då Dom inte längre behöver ta hänsyn till dig och din sorg.
Det här är bara en känsla. En upplevelse jag haft under mina veckor.
Jag känner mig otroligt älskad och stöttad. Men också så ensam i det mörker en sorg innebär.
Det är inte många som förstår. Verkligen förstår.
Som upplevt samma intensiva sorg som jag nu lever med.
Vill inte att någon ska göra det heller.
Men det märks att folk inte förstår. Att folk är obekväma.
Det gör dom ledsna. En del förmodligen för att dom bryr sig så mycket om oss och känner maktlöshet och rädslan av att säga fel saker.
En del kanske för att det skrämmer dom och blir blir för obehagligt för dom att hantera i deras egna liv.
Det värsta jag känt att folk kunnat göra under dessa veckorna är att ignorera oss helt.
Finns dom som tagit helt avstånd från oss under den här tiden.
Folk vet kanske inte vad dom ska säga.
Och det är ingen som begärt att någon ska just prata med oss om det eller ens läka oss.
Många gånger har den enklaste tanken skänkt på sms varit det som kanske tagit oss vidare den dagen.
Vetskapen om att folk tänker på oss har varit mer hjälpande än jag någonsin kunde tro.
Det har funnits en tjej av alla gravida och småbarns-mammor som som jag känner inte helt tagit avstånd från mig utan fortsatt prata med mig under tiden som gått. Hon har vågat prata om det som hänt mig trotts att hon snart själv ska ha ett barn. Och jag har fått prata om hennes barn och fått åter igen känna den glädjen som hon nu står inför. Det har varit jätte viktigt för mig att få ta del av det. Få känna glädje för någon annan och för att själv börja längta efter framtiden.
Tack min nattuggla för det kanske enkla men så viktiga du gjort för mig!
Det kanske är mitt eget fel att fler inte tagit kontakt. Det kanske är upp till mig att slå på "taxi-skylten" när jag e redo att prata och umgås. Fast samtidigt. Hade en vänskap varit grundat stark hade kanske inte skylten behövts.
Jag visste inte att det här skulle bli så svårt.
Jag är trött och förvirrad över hur det sorgsociala fungerar.
Sorg kommer ju inte med en manual man kan läsa. Med ett avsnitt om omgivningens do's and dont's om hur man ska bete sig när man står jämte. Och det finns nog inget rätt eller fel, alla utgår från sina egna känslor.
Även om det gjort otroligt ont att känna sig ignorerad och osynlig stundvis.
Jag har absolut insett vart jag har min omgivning de senaste veckorna.
Vilka som står och håller hårt i mitt hjärta. Vilka jag inte alls kan lita på.
Det är synd att det ska krävas något så fruktansvärt som det som vi gått igenom för att du tillslut ska få ditt facit om människor runt om dig.
Klychan "medgång gör vänner..motgång prövar dom" är så sorglig som den är sann.
Jag är överväldigad över all kärlek och värme som folk delat med sig av till oss.
Från människor och håll som jag inte ens hade räknat med. Att få veta vilket intryck man gjort på människor som man trodde inte ens kom ihåg vem man var.
Det här är förhoppningsvis det värsta jag någonsin kommer att uppleva.
Så sörjer absolut dom som man kanske hade höga förhoppningar om, som man trodde skulle finnas vid ens sida om inte annars men i alla fall genom det absolut värsta som kunde hända en.
Jag hoppas bara att när det värsta är över, att ingen ångrar vilken sida om mig dom valt att stå på.
Men jag ska inte ge det mer tanke.
Jag ska glädjas åt dom som lyft oss, istället för att bli ledsen över dom som även i vår svåraste stund, gett oss mer sorg.
Jag ska glädjas åt all värme och kärlek som vi fått ta emot.
Igen tackar jag alla som tagit sin tid, energi och kärlek för att finnas här för oss eller bara på något sätt stötta oss.
Ni har verkligen hjälpt oss mer än ni någonsin kunnat ana.
Det är inte över än, men jag vet att jag har armar att falla tillbaka mot om jag tappar orken för en stund.
"Friendship isn't about whom you have known the longest... It's about who came, and never left your side."
I wish you would not be afraid to mention my baby. The truth is just because you never saw my baby doesn't mean he doesn't deserve your recognition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar