NORDIS

Det är svårare än jag trodde det här att anpassa sig efter andra under sin sörj period. Vilka man orkar eller inte orkar prata med, vart man orkar gå eller inte orkar. Sorg är inget som kommer med en manual, jag vet inte heller hur man gör, mer än hur jag känner. Det är obehagligt att inte ha den gnutta ork att stundvis föra en normal konversation utan att världen raseras för en. Varje dag har blivit ett mål om att bara överleva den. Att ta sig med minimalt antar tårar fram tills det igen är dax att få befrias med sömnen. Även då väntar drömmarna och hur länge du än sover vaknar du aldrig utvilad. Jag har skuldkänslor för att jag inte orkar bry mig om andra nu, men jag har heller aldrig upplevt något så världsomväldande som detta. Och hoppas att jag aldrig mer gör. Att något av det svåraste skulle va att anpassa den svåraste veckan efter andra visste jag inte skulle ske. Att rädslan att gå tillbaka till jobbet pga människor skulle vara problemet större än orken att jobba ex. Att jag skulle sitta med skuldkänslor efter timmar av tårar varje dag för att jag inte orkar föra mig med människor. Några har tyvärr lättare att förstå. Antingen för att dom så väl känner mig, eller för att dom tyvärr gått igenom nått liknande själva. En fin vän sa att människor borde bete sig som vanligt. Men med mer förståelse och respekt. Jag skriver för det alltid varit lättast för mig, för att det hjälper mig läka, för att mina nära ska veta hur jag mår utan att behöva fråga mig varje dag då konstigt nog orken att prata om det inte alltid finns. Det är svårt att stå jämte, men ingen vill stå där jag står nu.