Jag pratar inte med folk, jag svarar knappt på sms. Svarar jag har man nog lyckats fånga mig i en sådan stund på dagen när det förmodligen känns bättre. Detta är inte av elakhet jag lägger ner mobilen igen när jag läst utan av en obeskrivlig tomhet att hitta orden. Att vara så tömd på energi att knappra in ett enkelt svar känns som att bestiga ett berg.
Folk bryr sig, helt fantastiskt mycket. Och jag är överrumplat lycklig av att ha så mycket fantastiska människor runt om mig som känner med mig och visar mig sin kärlek.
Tyvärr går dagarna just nu ut på att vakna och att vänta på att igen få fly in i sömnen igen.
Dagen passerar med intervaller av tom likgiltighet och total uppgivenhet.
Det är under dom lugna stunderna det tyvärr oftast trillar in sms som en liten extra påminnelse om vad som egentligen pågår i ens liv.
Jag är otroligt tacksam för all kärlek som skickas mot oss och ledsen att jag inte kan bemöta den bättre.
Ni får gärna skriva något här eller till mig på mail, saker jag ser när jag själv väljer det.
Det är inte många jag orkar prata med eller ens träffa.
Men häromdagen vände sig Kalle spontant till mig i soffan och frågade om vi inte skulle åka till ett tropikarie och titta på söta djur, eftersom han vet att söta djur läker vilket trasigt hjärta som helst.
I hans egna sorg har han en oändlig kärlek till mig och vill läka mitt hjärta mer än sitt.
Ja, jag har en underbar man vid min sida.
Vi ringde och frågade den person jag vet mest kan få mig att glömma omvärlden och följa med oss hela vägen ner till Helsingborg för att titta på djur, min super energiska underbara lillasyster.
Innan vi kunde ge oss iväg skulle jag först upp och lämna ett blodprov på Mvc eftersom dom ringde dagen innan och sa att Lunds sjukhus hade ringt och bett om det. Tack för den bajsen i byxan.
Innan någon lokaliserat vad jag gjorde där och jag fått förklara vår situation tillslut rödsprängd fick jag lämna mitt prov och veta att det bara var för att kunna urskilja barnet från mig i fostervattenprovet.
Vem av oss som skulle vara efterbliven.
Tillslut var lillasyster upp-plockad på stationen, blodet lämnat och vi var på väg.
Och jag log och skrattade. Jag njöt av alla söta djur och för några timmar glömde jag helt världen utanför.
När man lever i sitt huvud och sover med sina känslor var det det bästa gåvan jag kunde få just nu.
Inte att fly, det går ändå inte. Men att få en paus, semester från sig själv och verkligheten.
Hon stannade hos oss den natten och det var underbart att få ta hand om någon annan, busa, skratta och vara upptagen både i själ och tanke.
Från botten av båda våra hjärtan, tack älskade lillasyster för att du kom och fyllde på vår energi och läkte oss lite.
Tack min prins för att du tar hand om mig och fortsätter att få mitt hjärta att slå hårt.
Jag älskar er!
Mitt favoritdjur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar