Pain and I

Att leva med smärta som andra partner. Det börjar närma sig treårsdagen för min olycka och det känns inte som jag kommit särskilt långt. Fast det vet jag egentligen att jag har. Jag envist jobbar, jag har börjat närma mig ett avslut med försäkringsbolaget och jag har börjat hitta eventuella smärtreducerings lösningar. Det som oväntat varit svårast har varit acceptens och sorg. Jag verkar bara inte kunna acceptera. Vilket gör att alla andra känslor är till och från okontrollerbara och tar mycket energi. Jag är mycket arg. Och jag tycker inte om att vara en arg människa. Eftersom det har varit och fortfarande är något jag kämpar med och tar upp stor del av mitt liv har jag även insett hur mycket det påverkar andra. Jag har ont, jag vet det och alla andra vet det. Men ibland är det skönt att bara få skrika ut sin smärta, eller bara gnälla av sig. Jag lever med det när jag vaknar och möts av det, under dagen när jag försöker ignorera det, på kvällen när det stör mitt lugn och under natten när drömmarna härjar fritt. Jag har slutat skrika, jag har även slutat hör av mig till folk för jag orkar inte spela längre. Jag orkar inte le och låtsas som att jag är som andra medan jag skriker inombords. Mitt senaste möte med smärtmottagningen fick mig att inse detta. Hur jag börjat omforma mitt liv kring min smärta. På ett sätt som jag inte tycker om. Så jag ska ge det ett försök att skriva. Att använda min sida här, med ord tömma mig och kanske då göra gott. Det är ingen som tvingar någon att läsa, men jag måste skriva. Med detta sagt gör du nu ett val om du vill följa mig eller ta en avfartsväg. Detta är min väg ut.

“Understanding is the first step to acceptance, and only with acceptance can there be recovery.”