Fick träffa personen jag pratat med under några månader igår. Det var en liten kille som heter Melvin. Det är svårt att inte bli förundrad och överväldigad av livet när det ligger ett knyte i ens famn som har tio fingrar, två öron, alla senor, leder och hudveck som jag och han har nyligen tillverkat dom. Från att ha skumpat omkring i mammas mage i lastbil som en liten makaron till att nu ligga här, som en komplett människa. Ja, det är svårt att inte bli tagen av det fantastiska vi människor är, gör och skapar. Kanske borde stanna upp och uppskatta våra egna fingrar, öron, senor, leder och hudveck även dom som skapats med åren, för nånstans mellan vägen då jag var ny tillverkad och nu har man mist känslan av att vara fantastisk. Jag kunde förlorat min fot, ändå sitter jag här och vickar på tårna. Jag har dessutom mindre ont än jag hade för tre år sen, vilket innebär att jag och min kropp fortfarande är fantastiska som utför fantastiska saker. Kanske ska behövas en nyfödd för att stanna upp och lägga märke till dom små sakerna. För även dom små sakerna betyder mycket i det stora hela.
Grattis fina Matilda och Simon till er lilla prins, och tack för att jag fått följa din häftiga resa som "tjocks" bakom ratten fram tills nu;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar