Hope for the hopeless

För ett år sen fick jag chansen att komma in på smärtrehab och gå deras smärtkurs. Det var en kurs i smärta, hur du hanterar den och olika lösningar du kan göra själv utöver den medicinska biten.
Jag var helt lyrisk att jag äntligen skulle få hjälp. Efter grundkursen på fyra dagar fick vi reda på att själva kursen i sig inte var förens i vår.
Min värld sprack. Så nära att få hjälp och så flöt livbåten ifrån mig.
Jag tog med mig delar av det jag lärt mig på grundkursen och började behandla mig själv.
Jag gick två kurser qigong, jag gick på terapi, jag gick på varmvattensgympa, jag t.om gav mig på medicinering som jag så länge varit emot. Och jag kom långt själv, jävligt långt.
Men när våren kom var konstigt nog kursen redan full och jag blev ombedd att gå nästa kurs, till hösten! Fuck this, tänkte jag.
Sommaren kom, solen kom, värmen kom..smärtan försvann. Något i alla fall. Så jag var väldigt inställd på att jag skulle tacka nej till höstens kurs om jag kom in.
Men sen tre veckor har livet varit allt annat än kul. Kylan kom, och som ett brev på posten även smärtan. Problemet med att ha minskad smärta under en period är att man lixom glömmer bort hur hemskt det är när smärtan är där. Och Så är vi fantastiska, människor. (annars skulle man väll inte skaffa fler barn)
Men den uppgivenheten och sorgen jag upplevt sista tiden har fått mig att inse att jag långt ifrån acceptans. Och jag sörjer fortfarande otroligt mycket.
Så det var med nervositet i magen jag idag gick upp till min chef och berättade om mina funderingar. Mitt nuvarande jobb har aldrig blivit drabbat av min smärta tidigare, jag har inte låtit den. Och jag värdesätter mitt jobb och min arbetsplats till den grad att jag var beredd att strunta i kursen för att få behålla mitt jobb. Så mycket ångest hade lyckats samla sig i kroppen sista tiden om hur jag skulle göra. Att tankarna om att min chef inte skulle låta mig göra det kommer tyvärr ifrån min förra arbetsplats där dom försökte avskeda mig för att jag var skadad (trots att det var där olyckan hände), så inte konstigt kanske att hjärnan drog slutsatsen att det skulle gå rakt åt helvete me. Istället fick jag dom lugnande orden att jag absolut borde göra detta. Jobbet fanns kvar när jag var klar.
Ja, jag har världens bästa chef och det är med all rätt jag värnar om mitt jobb!
Så om några veckor påbörjar jag 7 veckor av vad som kanske kommer förändra mitt liv. I alla fall hjälpa till det bättre. Jag är hoppfull, skeptisk, men taggad.
Konstigt nog är största känslan nu frågan hur jag ska kunna klara mig utan mina lastbilar i 7 veckor :)