Lonely, never alone..

Man kunde nästan känna desperationen i rummet där vi satt, 10 människor med långvarig smärta. Det va 10 olika människor, med olika bakgrunder, förutsättningar och smärtor. Men alla med samma mål, att bli så smärtfria som möjligt. När vi lite snabbt fick presentera oss och vad vi förväntade oss av de här fyra dagarna va det nästan hjärtskärande att höra paniken mångas röster där det dom egentligen sa va "hjälp mig, snälla hjälp mig". Det kanske va ett sista hopp, ett sista ryck av en ork som började ta slut. Som det va för mig. En vilja om ett hopp, i en värld där ingen förstår eller tar dig på allvar. Att få en ljusglimt om en framtid. Men till skillnad från mig kändes det som många ville tro att dom va där för att få en lösning, rakt i handen. Som att alla skulle bli tilldelade nått hemligt piller som skulle fixa allt. Jag har kommit så långt att jag insett att den enda som kan Fixa mig, det är jag. Men jag va där för att få verktygen och kunskapen om hur.
Jag är yngst i gruppen men fick med en gång bra kontakt med en lite äldre tjej. Våra problem är helt åtskilda men endå har vi så mycket gemensamt för smärtscenariot är de samma. Och att få prata med folk i samma situation va helt fantastiskt, och att få känslan av att inte va ensam va otroligt skön. Vi kan nog alla lära oss lite av varann, för vi har nog upptäckt olika saker och kommit olika långt. Och genom att höra gruppens åsikter och samtal om livet och smärta insåg jag också hur långt Jag faktiskt redan kommit. Dom äldre damerna som haft smärta i 10-20 år verkade fortfarande befinna sig i offerfasen med stor självömkan. Många hade också mycket ilska, frustration, ovetskap och ignorans, många verkade va fast i sina egna tankar, ovilliga att ändra sig själva. Men det är därför vi är där, och alla får ta det i sin takt.
För min del handlar mycket om acceptans! Att acceptera, lära mig mina begränsningar och tycka att lagom är ok. Att hitta redskapen och vägarna att inte bota smärtan, men lindra den och göra den ok att leva med.
Idag va dag två och redan är jag mer hoppfull än jag varit på två år.

Vi har ett fullspäckat schema som mestadels innehåller kaffepauser, men det passar mig perfekt!
Vi har fått små introduktioner och fått testa på deras gym, basal kroppskännedom och mindfulness. Något jag har stora förhoppningar om och ser fram emot att få börja jobba med. hantera stress är ju inte riktigt min grej so far.
Vi har även teoretiska "lektioner" där vi hittills fått veta vad skillnaden mellan kortvarig smärta och långvarig smärta är, men även lite oss om stress och stresshantering. Och att ha en doktor peka ut punkt efter punkt på vad du känner som något normalt va de skönaste jag kunde uppleva och få veta. Att alla reaktioner, onormalt beteende som driver även en själv till vansinne och vad som händer med kropp och själ har sin helt normala förklaring. Jag Är inte konstig, och det sitter inte bara i mitt huvud. Helt plötsligt hade man en problemlösning som inte va omöjlig och framtiden började klarna upp i horisonten. Så det va med stor glädje jag skuttade (not really) hem både första och andra dagen. Redo att börja kämpa med mina nya mål!

Vi går inte in grundligt på allt och arbetar inte enskilt med våra problem. Det här är mer en känna på vecka. Skulle vi välja att sen fortsätta väntar oss en 7veckor rehab med mycket arbete och vilja framför oss. Två dagar in, men jag är så pepp, såå redo! Future, im yours.