Första dagen frågade dom oss "Vad förväntar ni er av denna veckan!?"
Mitt enda svar va "Hopp!"
Hopp om framtiden, och en bättre syn på livet framför mig.
Modet och viljan att acceptera. Och modet att fixa det.
På fyra dagar fylldes jag med hopp, kunskap och drivet att ta tag i resten av mitt liv..NU!
Jag va uppfylld med lust och kämparglöd.. Och lika snabbt dom hade gett mig hopp, tog dom det ifrån mig.
Nästa smärtkurs, det vi blivit förberedda på, blivit hoppfulla för..va i April.
Sjönk bokstavligt genom golvet.
Väldigt förvirrad över hur jag ska göra, hur jag ska fixa de här och lösa allt.
Men jag ska lösa de. Själv. Med alla medel jag kan. Själv.
Men just nu känner jag mig inte alls stark och tuff.
Tack mina stöttepelare för att ni bara finns där när jag inte orkar va tuff ibland..
Ibland är även jag bara en liten liten katt..
One day at the time..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar