Imon ska jag på första dagen på grundkursen på smärtrehab. Något som jag ser som en sista utväg innan tabletter för att komma så nära smärtfrihet som möjligt. För varje dag som går och kylan kryper neråt kryper också smärtan sig på mer och mer. Och för varje dag det händer längtar jag mer och mer tillbaka till värmen och Asien. Mitt största problem har varit och är att acceptera. Känslan att det inte bara är en förkylning som kommer svepa förbi när som. Att det jag känner kanske är här för att stanna. JAG har inte fattat det än. Så jag stretar emot och drar ut på det oundvikliga, acceptansen. Men jag ger det här en chans, även om jag är livrädd att det inte kommer ge mig nått mer än en total uppgivenhet..av ledsnad och besvikelse. Borde vara mer glad över morgondagen, men är mest bara rädd..
Vad som än händer kommer de bli bra och jag kommer klara av de. Men jag kan inte låta bli att ibland ångra att jag tog det där jobbet, att jag stressade den kvällen och att jag inte sökte hjälp tidigare. De enda jag kan fokusera på nu är framtiden och vad jag aktivt gör för val från och med nu, och vilken inställning jag går in med. Jag är tuffare än somliga tror..men ibland är det ok att känna sig liten och rädd och behöva en kram!
"The mind is the source of happiness and unhappiness"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar