Fattijon..

Dagen började med ett möte med "regeringen" dvs min handledare på Karb, min handledare på försäkringskassan och min doktor. Skönt att höra folk som följt mig en längre tid tycka att det gått framåt när man själv inte alltid ser det lika bra. Så arbetsprövningen fortsätter som vanligt ett tag till, men däremot va min doktor som inte bara har hand om min själ, väldigt orolig över mig och nästan arg på försäkringskassan för att jag inte kan få mer pengar än jag får. Anledningen va att mitt blodsockervärde va så skrämmande lågt att han ansåg att jag kunde lika gärna svimma när som. Förklarade även mitt icke existerande immunförsvar och allt annat skumt som händer mig.
Detta va förmodligen pga att jag inte får i mig så mycket näring och föda som min kropp faktiskt behöver. Sänkte min ämnesomsättning medvetet när jag blev sjuk för fyra år sen bara för att ha råd att leva med den futtiga inkomsten försäkringskassan förser mig med. Bara att nu när jag börjat röra på mig i den lilla mån jag gjort kräver min kropp helt plötsligt det där enorma intaget av mat jag hade när jag elitidrottade, vilket gör att jag alltid är hungrig och förmodligen behöver mer att äta än jag helt enkelt har råd me. Kommer snart inte längre då kroppen behöver mer mat ju mer vi kommer öka tempot, men jag kommer inte ha råd att leva på de sättet med ekonomin jag har att röra mig med. Så då blir jag sjuk och arbetsprövningen går åt helvete.. ett steg fram, tre steg bak. Men jag lever förmodligen under existensminimum så min handledare ville ta en titt på om man ska ta det här högre upp för min vilja att bli frisk kommer inte låta nått sånt här stoppa mig, inte när jag kommit så här långt.
Inte mitt fel att jag är sjuk, och jag kämpar med de jag har. Och provsvaren va ett bevis på just hur hårt jag har kämpat sa min doktor. Så vad gör jag?
Men visst är det ironiskt. Samhällets stressade, pressade normer förde sakta in mig i depressionen där jag levt under försäkringskassans makt, press och stress under flera år. Vilket verkligen inte har gjort att det gått så mycket snabbare eftersom det va just det som gjorde mig sjuk från början.
Och dom i sin tur vill inget hellre än att bli av med mig och få mig ur systemet men dom är inte beredda att satsa på nån som faktiskt vill bli frisk och slippa dom lika mycket. Dom vill inte ha folk sjuka, men dom tänker heller inte hjälpa dom bli friska. Så i den cirkeln är jag fast med dom, och dom med mig.
Så där satt jag iaf, med informationen om att min kropp sakta gav vika och det finns inte längre nått jag kunde göra åt det. Så jag grät..för är så nära målet nu och har aldrig velat nått så mycket som jag vill de här. Bli frisk, ha ett liv..Leva!
Tvinga mig inte ge upp..

Några timmar senare fick jag beskedet av min handledare på försäkringskassan att just den här månaden hade jag fått lite extra pga nån årsutredning dom gjort.. Karma strikes back:)
Så ikväll kunde jag för första gången på väldigt länge köpa en matkasse utan en klump i magen och en oro över om jag kommer ha råd att äta månaden ut.
Låter löjligt..men för mig är det så stort.
Ska klar de här..i wont give up!

***
Fattighjon - "Höjden av fattig, när man är så pank att man får lågt blodsocker.."
Glad att jag kan roa dig sys;)