Du

Det värker. Det värker med varenda cell i mitt hjärta. Det värker så mycket att det känns som om det faktiskt värker fysiskt. Som om något vore trasigt.
Och det är det också. Det är något som är trasigt, mitt hjärta, mitt väsen. Jag!
Jag har så mycket en människa kan önska sig. Jag har ett vackert bra hem, jag har pengar och mat på bordet. Jag har en fantastisk kille som jag ska snart få kalla min man.
Men det finaste jag äger är min dotter som jag skapat med min egna kropp och som jag vårdade nära mig i 9 månader för att sen vårda älska och avguda dom senaste 9 månaderna. Ja, jag är så lycklig.
Men det är endå där. Den där värken. Det där hålet som inte går att laga med värme, pengar, kärlek eller hur många barn jag skulle skapa och älska med hela mitt hjärta.
För faktum är att att jag, mitt liv är som ett träd. Allt i mitt liv är som grenar.
Vissa vackrare än andra och vissa starkare än andra.
Men en gren är torr och livlös. En gren är vit och död.
Det spikades en spik in i grenen, och den dog.
Grenen är kvar på trädet. Men den kommer aldrig mer blomstra.
Den grenen är min son.
Han tillhör mig, men han finns inte mer.
Det är inte honom folk ser när dom betraktar mitt träd.
Han fanns, han var en vacker, nej Den vackraste grenen på mitt träd jag någonsin sett. Men grenen dog. Och här sitter jag nu med ett vackert träd och beundrar alla mina blomstrande grenar men jag kommer aldrig kunna bli av med faktumet. Att mitt träd har en gren för lite.
Folk säger åt mig att jag borde vara glad och lycklig för det jag har. Jag har ju ett så fantastiskt vackert träd just nu, speciellt sen lillasyster-grenen, vår dotter kom.
Jag blir illamående när folk talar så, för självklart uppskattar jag det jag har. Men det ger mig inte rätten att inte sörja att jag kommer aldrig någonsin bli ett helt träd i all sin prakt igen. Det går inte gör något ogjort. Mitt liv tog sin gång och jag kan inte välja bort delar av mina upplevelser. Dom hände och dom skapade mig. Och det folk inte förstår är att det jag sörjer, lika mycket som att han är borta. Är att det var jag som satte spiken i grenen. Så varje gång jag ser mitt icke kompletta träd minns jag vad jag gjort. Om valet jag tog. Ödet jag valde. Och jag kan inte tänka det folk ber av mig. Att det var för hans skull. Jag är hans mamma. Jag ska inte ta det valet.

Vintern speciellt december är fullt av så mycket minnen av honom. Vår första graviditet, vårt första barn. Och det här vintern är tyngre än förra. Den här ger jag mig tid att uppleva mina känslor. Jag motar inte bort dom när dom knackar på. Och jag vågar känna utan rädslan att jag ska skada lillasyster som låg i magen förra vintern.
Men ikväll som så många andra kvällar kom jag till insikt att jag väntar fortfarande.
Jag blir frustrerad över hur ont det gör. Att det inte gått över än och då inser jag. Att jag väntar på att det ska gå över. Så som alla andra känslor som avtar i styrka tills dom tynar bort till svaga minnen. Det här varken tynar eller avtar i styrka. Jag frustar och stretar emot och vägrar acceptera att det inte kommer gå över tills det brister för mig och jag får sätta mig på en parkbänk för luften i lungorna tar slut. Och jag känner hur uppgivenheten sjunker in i mig när jag inser. Det Kommer inte gå över.
Jag måste leva med minnet av honom och det som hänt för resten av mitt liv.
Då blir jag rådlös. Uppgiven. Ledsen. Arg.
Och i den stunden, om någon hade erbjudit mig en tablett för att vakna i morgon och ha glömt allt som har hänt, hade jag tagit den.
När jag sitter här under täcket, under kontrollerade former och skriver strukturerat fast idag mer ostrukturerat om mina känslor hade jag nekat en sådan tablett.
Jag hatar att jag ska få leva resten av mitt liv utan honom. Jag hatar att jag fick bli en av dom som fått uppleva det här. Jag hatar att det gör så ont att det är svårt att hantera.
Men jag är samtidigt så glad att han funnits. Att jag fått vara och är hans mamma.
Jag önskar honom inte ogjord. Jag vill inte mista min trasiga gren på mitt träd.
Jag är så långt ifrån acceptans jag kan tänka mig fortfarande, men jag har stundvis accepterat att mitt träd ser ut så här nu. För jag älskar honom. Även om det värker i hela hjärtat på mig. Det är av kärlek det värker. Kärleken till mina barn. Mina viktigaste grenar i mitt liv. Det är den största och vackraste känslan jag någonsin upplevt.
Ikväll gör det så ont. Jag kämpar så mycket just nu. Och jag känner mig så ensam i min sorg.
Jag saknar dig mitt barn. Förlåt att jag inte kunde rädda dig!