Hej Hej Döden

Sorg.
Detta främmande, konstiga odefinerande ord.
Vad är det? Vad gör man åt det? När går det över?
Vad får man säga och inte säga till någon som sörjer?
Hur ska man kunna förstå om man aldrig upplevt sorg själv? Och hur ska man då veta vad man ska säga om man inte vet hur det känns?

Vi är fruktansvärda på att hantera sorg i Sverige. Människor vet oftast inte vad man ska säga vilket leder till att man inte säger något alls. Vilket får den sörjande att sluta sig och känna att den sorgen som man går igenom inte är ett acceptabelt samtalsämne utan görs bäst i att hållas för sig själv.
Det är oftast därför sörjande människor söker sig till varandra. Där kan man tala fritt utan att känna sig påträngande eller för mycket.
Jag fick höra om mitt första dödsfall när jag var 10 år. Det var en lika gammal pojke som mig i grannskolan i byn där jag bodde som dog i en astma attack.
Jag minns att jag tyckte det var obehagligt och det blev inte bättre när man fick höra att hans sista ord när dom rullade in honom i ambulansen var "jag vill inte dö". Men han gjorde det, dog. Och där stod jag 10 år gammal och förstod inte riktigt vad som hade hänt.
Men ingen pratade med oss barn. Inte vad jag kan minnas. Jag minns inte att vi satte oss tillsammans med en vuxen i skolan och pratade om det som just hänt.
Några år senare på högstadiet var det en tjej som dog av en sjukdom och likaså där var det ingen som tog upp situationen till samtal. Vi blev insläppta till biblioteket jag och några tjejer som hade känt henne väl där dom fick sitta och gråta ifred.
Men inga samtal om döden gjordes i större salar av dom vuxna på skolan.
Och så fortsatte livet sen, med döden som ett tabu ämne. Något som inte var säkert att man skulle stöta på och därför inte behövas talas mer om. Vilket är intressant för det enda vi kan säga med säkerhet om livet är att vi alla en gång ska dö.
Jag valde att konfirmera mig och det kan vara enda gången jag har ett svagt minne att döden tagits upp. Men det kanske också är det som är problemet. Att vara troende idag är inte en självklarhet och då lämnas oss icke troende ensamma att fundera ut vad vi ska tro händer oss efter döden.
Som 10 åring är det många tankar som säkert hamnar på fel ställe när man behöver fundera ut något sådant själv.
Strax innan jag skulle fylla 19 dog en friidrotts kompis till mig. Hon var en sådan där person som bara fastnar i hjärtat efter första gången man träffades. Vi tyckte så mycket om varandra fastän vi nästan aldrig sågs utanför friidrotts sammanhang. Varje gång vi såg varandra sprang vi mot varandra och bara stod och kramades. Såna människor träffar man sällan nu för tiden.
Hon dog i en brand strax innan hon skulle fylla 17. Vi fyllde år på samma dag och hade sagt att nästkommande födelsedag skulle vi fira ihop.
Det blev inte så utan den födelsedagen satt jag på hennes grav istället.
Det tog mig många år att komma över den stora chocken att hon dött. Förmodligen för att jag inte hade några redskap att hantera den typen av sorg och förlust.
Tänk om vi hade haft inställningen att hantera döden som något naturligt istället för något tabu belagt och vågat prata om det mer öppet redan i tidigare ålder. Vad lättare mina sorgupplevelser hade blivit och vad mer naturligt hade det blivit att acceptera att sorgen fanns.
Så det är ju ingen stor chock när jag nu berättar att när jag förlorade min son februari 2014 var det en alldeles för stor sorg för mig att hantera och snart två år senare, fortfarande är.
Jag har förlorat människor under dom här två åren som inte vetat hur Dom ska hantera Min sorg.
Som valt att hellre dra sig undan för att obehaget blivit för stort för dom.
Jag kan förstå detta. För har majoriteten haft samma uppväxt av sorg hantering som jag är det inte konstigt att man plötsligt när man står vid sidan av en sörjande inte har ett enda ord att säga denna. Dessutom är icke-sörjande rädda om sin egna lycka och glädje och rädda att denna sorg-gegga ska smeta av sig och dra ner glädjen i deras egna liv. Än en gång för att dom inte har verktygen att kunna vara ett stöd utan att ta åt sig för mycket själva. För självklart finns det inget mer avstötande som insikten om sin och sina näras egna dödlighet. Och bara tanken på att förlora någon av sina egna kan få det att vida sig i vem som helst.
När det istället borde vara precis då man sträcker ut en sympatisk hand om förståelse för vad den sörjande faktiskt går igenom.
Men vi har inte verktygen att hantera sorg dom flesta av oss. Vilket gör att sorg pratas det inte om.
Det ska hållas inlåst som ett vilddjur som inte får slita sig loss och bita andra.

Det har gått 20 månader sen min son dog. Jag har en bild på honom på min dator. Men hittills på 20 månader har personerna som velat och vågat se honom varit räknande på en hand.
Och konstigt nog av respekt har jag inte ens vågat sätta upp en bild på honom i mitt egna hem, ifall någon som inte vill se min son skulle råka se hans bild.
Och pratas om honom görs det inte heller. Vilket är då han försvinner från oss på riktigt. Det är då han riskeras att gå bort. Och det är då jag frustar och stånkar som mamma ännu mera om att behålla honom, bevara honom och hålla kvar hans minne i det enda jag nu har kvar, en bild, en gipsängel och min sorg.

Jag har följt den svenska normen, jag har bitit ihop, jag har varit tyst, jag har tryckt ner den geggiga sorgen så djupt ner i mitt inre jag bara kunnat för vet ni vad, jag har ju en dotter nu, en lillasyster. Och då borde jag ju vara glad igen, må bra. Så jag har suttit och väntat på att det ska gå över, kännas bättre, till och med sluta existera, men så efter ett tag inser jag panikartat att det inte kommer gå över. Att det var ett barn som dog, mitt barn, Min son. Då får jag panik. För då har ju inte strategien jag använt fungerat och jag står fortfarande på ruta ett och stampar och gör folk besvikna och irriterade att inte ha kommit längre i min sorg.
Men vad är att komma långt i min sorg, vad är lagom och när är nog, nog?
Hade vi pratat mer om sorg hade vi säkert kunnat diskutera fram några åsikter men jag tror att alla som upplevt sorg kan hålla med om att det finns inga svar, inga riktlinjer eller regler för hur mycket eller hur länge en person får sörja. Oavsett vad man sörjer.
Vilket för mig in på nästa kategori människor i det sorg-sociala.
Andra sörjande.
Människor, speciellt kvinnor som förlorat sina barn har tyvärr en tendens att ta patent på just sin sorg och rättfärdiga den som ett mått på hur andra sörjande får just agera och känna i sin sorg.
Ingen har rätt att styra över styrkan på någons känslor. Ingen kan komma och säga att en kvinna som förlorat ett litet barn har mer rätt att sörja än någon som fått missfall. Det är däremot två helt olika sorters sorg. Kanske även två olika sorters känslomässig styrka men för den som aldrig förlorat ett barn är ett missfall en stor känsla nog och överväldigande nog med alla känslor, drömmar och band som hann knytas under den även så korta tiden som fanns. En mamma som förlorar ett levande barn har andra aspekter att ta del av i sin sorg så som verkliga fysiska och psykiska minnen. Men likaså som den foster-berövande mamman inte vet en större sorg än just den hon upplevde, vet den barn-berövande mamman ingen mindre sorg än den stora hjärtskärande sorg som hon står framför.
Men ingen kan ta ifrån någon rätten till ägandet av just sin sorg!
Så när jag skör satt framför den terapeut som tilldelades oss av sjukhuset och som egentligen hade hand om föräldrar till bortgångna levande barn, där strax efter vår förlust och hon säger orden "vi ska inte göra det här till en större grej än vad det är", ville jag bara klappa till henne på käften.

Jag skrev även om just det här sorg-sociala precis efter vår förlust och när jag läste mitt inlägg igår kväll insåg jag att det var inte mycket som hade förändrats på 20 månader.
Vissa människor lös fortfarande med sin frånvaro i mitt liv och på frågan "Hur är läget?" svarade jag fortfarande "Det är ok" fast det är långt ifrån ok.
Så vi borde ta en titt på hur vi ska hantera sorg i framtiden med våra barn, se hur andra länder gör som exempelvis Mexico som har "De dödas dag". Vårt alla helgons dag är en tyst likvaka i jämförelse.
Det är dags att vi börjar leva genom att undvika det stora faktum att i livet ingår döden.
Vi borde hylla dom bortgångna med glädje och minnas dom med samtal istället för att låta folk sörja i det tysta!
För inte en enda människa förtjänas att glömmas bort!
Så ser ni en människa i sorg, sträck ut en hand och minns att fem minuter av ditt obehag är en livstid av smärta för en människa med ett brustet hjärta.

Inlägg från 2014 Sorg-social

Jag blev inspirerad att skriva detta inlägg efter en läst text av artisten Emil Jensen där han just talar om det stora problemet med sorg hantering.
Hans text finns här:

Hur är läget?

Jag önskar att jag kunde säga att det är lugnt, men på sistone har det varit rent för tungt om ni frågar mig.

Och jag känner att jag kanske borde svara ärligt, jag önskar att jag kunde säga härligt.

Men det kan jag inte riktigt, jag är lite dyster, jag saknar nått viktigt, jag saknar min syster.

Och när man är i sorg är det alltid nån som säger; "Du borde prata med nån!"

Jag pratar med nån, du är nån och jag pratar med dig.

"Ah det är bra, våga visa dig svag, bit ihop, var stark, gråt ut, vi borde ses nån dag!"

Vi ses ju nu!

"Ah det är bra du borde prata med nån."

Jag pratar med nån, du är nån och jag pratar med dig.

Allt går att prata om men saknad och sorg är tabu.

Vi har livsstils-chaufförer som kör er, kropps-ingenjörer som gör er, vin-konnässörer, sex-inspektörer.

Var finns alla sorg-instruktörer?

Då finns plötsligt ingen som hör er.

För i Sverige är sorgen, en dånande orgel.

Som bara överröstas av en än mera bedövande tystnad.

Vi kan läsa om allt, vi kan prata om allt.

Kiss och bajs, sex och samlevnad, väder och vind, allt går att prata om nu, men saknad och sorg är tabu.

Ja det är klart att det är sorgligt att prata om dom som har gått bort. Men det är ännu sorgligare att inte prata om dom, för det är då dom går bort.

Framför oss ligger det förflutna, och längtar efter att vi minns det, för då finns det.

Framför oss ligger dom vi lämnat bakom oss, och längtar efter att bli ihåg komna.

Dom vill inte bara somna, dom vill finnas, så vi måste minnas.

Och man behöver inte vara religiös för att för att förstå, att den som en gång gått på jorden, kommer alltid att gå.

Och leva vidare förstås, så länge vi låter dom leva i oss.