Jag är kanske bara en av dom som vågar erkänna att dom första två månaderna inte alls var roliga. Jag mådde inte alls bra. Fysiskt eller psykiskt. Det fysiska var att jag hade fått en magbäbis som var lika frustrerad över livet som jag. Det var sömnlöst samtidigt som man härjades av hormoner och kroppen läkte ihop efter ha burit ett barn i 9 månader.
Men det psykiska var ändå värst. Jag kunde inte njuta av det barn jag hade hos mig för rädslan att förlora henne tog över. Sorgen av storebror blev också mer påtaglig när jag verkligen insåg allt vi hade missat med honom i det vi nu fick med lillasyster.
Att förlora ett barn lämnar ärr som ekar i kropp och själ, över tid och handlingar.
Hade vi inte haft vårat andningslarm tror jag inte att jag hade sovit en blund första två månaderna.
Nu kunde jag ändå vakna upp, titta över hos fröken och se hur det blinkade grönt. För att sedan somna om. Men det fanns ändå stunder då jag stod och hängde över henne för att se att hon andades.
Jag var många gånger så panikfyllt rädd att förlora henne att jag var otröstlig.
Det var inte så här det skulle vara. Hon skulle ju komma med glädjen.
Kalle gick till jobbet och jag kämpade med att hinna äta, gå på toaletten om dagarna.
Så jag var uppgiven hur jag skulle få mitt liv nu att gå ihop, att få vardagen att fungera.
Jag var uppriktigt ledsen över och kände mig hopplös över att jag kanske aldrig mer skulle få vara mer än bara mamma. Nu låter det hemsk och otacksamt. Jag älskar att vara Ebbas mamma, men när man inte fått sova, dagarna består mest av panikfyllda smärtsamma skrik, egentid inte längre existerar och varje toabesök är ett stressmoment börjar det tillslut ta på psyket och jag kände hur personen jag var innan Ebba kom sakta började tyna bort.
Jag ringde vid ett tillfälle min syster och grät och frågade när det skulle bli roligt.
För nej, jag tyckte inte det var roligt. Jag tyckte att Ebba förtjänade en mamma som kunde ta hand om henne. Och min sambo förtjänade en en flickvän som kunde vara en bättre mamma.
Han blev självklart väldigt ledsen när jag satt uppgiven, storgråtandes i sängen och tjöt detta.
Men allt efter veckorna gick och jag lärde mig både hur man var en mamma och hur just min dotter fungerade så vände dom känslorna till att "ingen kan ta hand om min dotter bättre än mig".
Det var skönt när dom känslorna kom.
Det va skönt när jag insåg att ingen dag är den andra lik. Att varje vecka blev det lättare. Och att jag visst var mamma-material.
Jag grät ofta i början. Viljan att vara en bra mamma var så stor och skrämmande, men var också det som drev på mig att kämpa för att lära mig. Både moderskapet och min dotter.
Att ha en bäbis är tufft nog. Att ha en bäbis som har problem med magen gör det verkligen inte lättare.
Det gick åt många tårar och många liter bensin många nätter för att hjälpa vår dotter och oss genom nätterna. Sen en dag började det vända.
Ebba började ge oss svarskontakt, vi började få leenden. Vi började testa och förstå vart det onda kom ifrån. Vi började få sova, vi började få kärlek tillbaka. Det var inte bara sommaren som kom med ljuset, hela Ebba lyste upp våran tillvaro.
Det blev roligt att vara mamma.
Det kunde fortfarande komma dagar där jag bara ville lägga ner ungen och lämna lägenheten.
Men jag klarade av det, i slutet på dagen när jag tittade på hennes perfekta sovande ansikte kunde jag ändå säga till mig själv. Idag var det skit, men jag klarade av det!
Det var inte bara Ebba som växte för varje dag. Även jag växte. Som mamma, som människa.
Jag upptäckte nya sidor hos mig själv som var så häftiga, så starka.
Jag tvivlar fortfarande på mig själv många dagar. Men innerst inne vet jag nu, att jag klarar det här.
Jag är fortfarande livrädd varenda dag att Ebba också ska dö. Men glädjen är så stor att den tar över.
Under graviditeten och när Ebba kom var jag så otroligt avundsjuk på den bubbla alla mammor befann sig i.
Min värld, min mobil och mitt instagramkonto är nu täckt av bäbisliv.
Om en vecka blir Ebba fyra månder.
Jag har i över ett års väntan äntligen gått in i bubblan.
Den fantastiska mammabubblan.
Och jag tänker inte ursäkta mig till någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar