Valle min Valle

För ett år sen tränade jag för att komma i form så jag lättare skulle kunna bli gravid igen. Jag hade precis som nu 6 kg över min startvikt. Jag hade sorg och var ledsen över den kroppen jag såg framför mig i spegeln. Så jag insåg att jag behövde en motivation till att komma igång.
Jag visste att det gick ett lopp i slutet av Maj i Kalmar och tänkte att om jag drar igång en insamling och sätter loppet som slutmål så får jag en anledning att ta tag i mig själv igen.
Jag fick med mig några tjejer och jag började sakta för varje löprunda komma mer tillbaka till mig själv. Tillslut lyckades jag ta mig runt dom 5 km som skulle krävas av mig. Insamlingen lyckades vi samla in 2000 kronor till hjärtebarnsfonden. Eftersom insamlingen vid Valles bortgång hade lyckats samla in nästan 11000 kändes det inte som en vinst nu men jag vet att varenda öre räknas i slutändan. Det va mer känslan att inte nå ut till folk som gjorde mig ledsen.
"Förstod dom inte att det var i Valles minne dom skänkte pengar".. tänkte jag, och jag tog det personligt. Men det får jag inte göra.
Det finns så mycket att skänka pengar till som man bombarderas av nu för tiden och tyvärr var Valle inte lika viktig för någon annan än mig och Kalle. Så innerst inne förstår jag att jag inte kunde nå ut med mitt sorg-rop.
När Valles födelsedag kom i år skapade vi en insamling för att vi själva skulle kunna skänka en slant istället för den födelsedagspresent han skulle fått av oss. Några fina vänner gjorde det samma men lika så där nådde min desperation om att det är hjälp att sörja mitt barn folk hjälper mig med genom att skänka pengar till hjärtsjuka barn, i Valles namn, Valles minne som gör att han får förbli viktig på en här jorden. Att han fortfarande får betyda något för omvärlden, trots att han inte ligger i min mage och är en gullig bäbis.

Så när våren närmade sig fanns inte motivation för ännu en insamling. Och min dröm jag hade året därpå om att jag skulle få gå detta årets lopp med ett småsyskon kändes långt borta.
Då hörde vänner av sig och erbjöd sig att gå med mig, min lillasyster pepprade mig att starta en insamling i alla fall och tårarna rann av tacksamhet.
Så jag startade en insamling, satte inte ribban högt, bara 1000 kronor och tänkte att några kronor den här gången gör allt för mig.
Men redan första dagen hade vi redan samlat in mitt mål och det fortsatte trilla in.
Jag kände mig så glad!
Jag fick hjälp av fina Jessica att fixa tröjor vi skulle kunna ha på oss och sen var vi plötsligt 6 tjejer som gick och sprang med Valles namn i år igen. Jämte mig hade jag så vackra vänner och till stor glädje, min mamma och syster, Valles mormor och moster.
Men viktigast av allt. Framför mig låg lillasyster jag ett år tidigare bara hade kunnat drömma om att få göra loppet med. (även om jag fick slåss mot momo & tjatmostern om att köra henne)
Och när vi började gå var det svårt att ta in hur bra jag faktiskt mådde.
Jag hade fantastiskt roligt och när jag vaknade dagen efter hade insamlingen som pågick till midnatt stannat på fantastiska 3000 kronor.
Jag insåg att sen vi förlorade Valle 5 februari 2014 hade vi på lite över ett år lyckats samla in 17000 till hjärtebarn och forskning.

Det var med ett leende och en skön lugn känsla i bröstet jag åkte tillbaka hemåt den dagen.
Jag var nöjd, glad och lycklig att fått göra något så fint med det hemska vi varit med om.
Inget kommer få min son tillbaka, men jag kan för mig själv skapa lite mer mening med att han fick lämna oss. Han ska aldrig ha fått dö helt i onödan.
Jag kommer nog alltid slåss för hans minne.
Men inom mig har jag fått mer ro just nu, och det är värt mer än vad alla ni underbara människor som hjälpt oss med detta kan förstå.
Man kommer aldrig Över att ha förlorat sitt barn. Men man kan komma vidare.
Tack för att ni har hjälpt mig med detta.
Från botten av mitt ihop-silvertejpade hjärta, T a c k !

Eftersom Ebbisen och jag stannade kvar i Kalmar och hade jamasparty med momo så tog saknade pappi tåget ner till oss på morgonen och vi fick en mysig utflykt med lilla familjen.
Ikea, älskade Ikea!!
Vi visade även Ebba Öland för första gången och glädje när glassbutiken hade H e l t mjölkfri glass så även jag kunde få njuta. Jag minns inte när jag åt en uteglass med strössel i strut senast.
Heja er som hjälper oss med knasiga kroppar!