Inte kunnat skriva sen innan jul. Varit sådär härligt förstoppad igen, emotionellt.
Men när jag gick in på min blogg och fortfarande hade runt 50 sidvisningar om dagen förstod jag att folk undrar nog och kanske vill lika mycket veta precis som jag..hur fan mår jag.
Jag undrar vilka som snällt tittat in.
Jag hade påbörjat två inlägg men inte kommit så långt. Det är nytt att inte få ur mig mina känslor.
Men det är inte bra för någon som mig, som har sånt överskott av känslor.
Det kommer vid någon tidpunkt rinna över.
Så jag ger det ett försök att skriva lite för att lätta på trycket. Annars kommer trycket ut ur ögonen på mig.
Jag hade det tungt under graviditeten. Speciellt i slutet.
Jag vågade inte hoppas, mörkret och ljuset slogs om utrymmet inom mig och jag ville bara att det skulle vara över.
Jag var så avundsjuk på alla dom ovetande fina förstagångs mammorna som fick leva i sin söta bubbla.
Min bubbla var grå och hemsk.
Men sen sakta började jag tro, hoppas, att hon skulle komma.
Jag vågade inte bilda band med henne men hon gjorde det omöjligt att inte.
Hon hade personlighet, redan där i magen.
Sen kom det smygande, det där lilla mysiga som jag hade längtat efter och efterlyst hela graviditeten.
Jag började inreda hennes rum, tvätta hennes kläder, prata mer med henne.
Små steg blev stora steg som när vi flyttade in hennes säng och ställde den jämte min sida sängen.
Jag slog upp ögonen på morgonen och såg den stå där. Men min hjärna kopplade inte att det en dag faktiskt skulle sova någon där.
Vi närmade oss och hon la sig redo att komma ut långt innan hon var beräknad. Jag tänkte att hon längtar nog efter oss lika mycket som vi efter henne.
Jag fick väldiga fysiska påfrestningar mot slutet, kroppen ville bara få ut det där barnet. Och tillslut tänkte jag som jag hade hört andra gravida kvinnor tidigare sagt, att jag bara ville att graviditeten skulle vara över och att jag skulle få min kropp tillbaka. Jag sov inget och hade fruktansvärt ont.
Jag svullnade upp och valde en dag att helt enkelt tappa ut en nygjord kanna med en liter av min värdefulla apelsin juice över hela köksgolvet. Det va sånna dagar det brast för mig och jag ville ta grilltången och plocka ut flickebarnet.
Tillslut åkte vi in till förlossningen för att kolla upp den smärtsamma svullnaden och mina förvärkar.
Dom snälla människorna som jag terroriserat i dom senaste månaderna gav mig sömntabletter och den natten sov jag 12 timmar.
Och det va precis det jag behövde tydligen. För dagen efter startade förlossningen.
Den historien ska jag skriva av mig en annan dag för att föreviga för mig själv medans jag fortfarande minns det skit onda och piss jobbiga. Sen kommer även det bara vara ett luddigt mysigt minne och jag blir en av alla som säger "oh, föda barn är det vackraste finaste man kan göra.
Bullshit!
Det gör piss ont och är fruktansvärt!
MEN, den här gången fick jag någon så fruktansvärt fint utav all smärta och allt det onda att det onda blir så obetydelsefullt i minnesbanken.
Efter 15 timmar av vad jag anser va jobbig smärta (gradvis mer tydligen) så kom den sista kraftansträngningen och det ljuvaste läte jag hört nådde mina öron.
Jag vände mig till Kalle som redan grät med mig och jag frågade "är hon här nu!?"
Och det var hon.
Lilla fröken Ebba Nordström / Carlsson kom till världen den 18e Mars kl 10.38.
Hon va liten men redan så vacker.
Vi kunde inte sluta gråta av lycka. Och inte sluta titta på henne.
Och dom nästkommande två dagarna vart det allt vi gjorde. Grät och tittade.
Det var så overkligt, så underbart, så Magiskt.
Vi hade ett levande barn. Hel, frisk med alla sina fingrar och tår. Och hon skulle få följa med oss hem den här gången. Jag kan inte ens sätta ord på den lyckan, den kan bara upplevas.
I förrgår fyllde skruttan 2 månader.
Det har varit två intensiva, underbara, fruktansvärda, fantastiska och skit jobbiga månader.
Jag har aldrig haft så mycket känslor i min kropp på samma gång.
Att vara så glad och lycklig och samtidigt rädd och ledsen på samma gång.
Jag var så fruktansvärt rädd att förlora henne att det blev svårt att slappna av och njuta stundvis. Utan det fantastiska andningslarmet vi köpt, hade jag nog inte fått en enda minut sömn första tiden. Dom första dygnen minns jag inte att jag sov alls. Jag låg bara med övertrötta ögon och tittade på att hon andades. Samtidigt som jag förundrades över att den vackra varelsen jämte mig kom från just mig. Att hon faktiskt var min. Jag hade aldrig sett något så vackert.
Att se Ebba fick oss även att inse exakt vad vi hade gått miste om med Valle. Hon var lik sin storebror me.
Men Ebba kom även med en otrolig läkande kraft och fyllde oss med så mycket kärlek att alla öppna sår började läka direkt.
Det kommer vara en otrolig balansgång jag ska lära mig nu. Att leva med båda mina barn, att ha en fot på jorden och en i himmeln.
Ebba kommer aldrig få lida eller få känna sig som "andra" barnet. Ebba är inget tröstpris eller hos oss för att läka. Ebba är och kommer alltid vara det absolut bästa som hänt mig.
Men Valle har funnits och kommer alltid få dela ett utrymme i mitt hjärta med Ebba.
Sorgen har blommat upp sen Ebba kom, för nu vågar den ta plats.
Det gör mig ledsen, för jag vill bara vara glad nu när hon är här.
Men jag får nog bara inse att det är bara lite mer än ett år sen storebror försvann och det är ok att känna känslor för båda mina barn. Den otroliga kärlek jag känner när jag tittar på Ebba, håller hennes lilla hand, känner hennes andetag i min famn. Det är något så vackert och stort jag aldrig tidigare upplevt.
Jag trodde jag visste vad kärlek var. Tills jag blev mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar