NORDIS

Allt är lugnt och vi är lyckliga. Vi pratar om framtiden, skrattar massa och vi pratar med bäbis. För ett tag kommer vi in i bubblan, den fantastiska underbara bubblan alla andra får vara i och vi är bara sådär rosenröd lyckliga.
Och plötsligt när jag reser mig upp hugger det till någonstans i kroppen och jag skriker till. Varpå Kalle snabbt och lite smått hysteriskt utbrister "Vart gör det ont? Vad är det? Prata med mig" Och eftersom kroppen går in i snabb chock av den plötsliga smärtan, rädslan paralyserar och att jag upplever saker nu på ställen och sätt jag aldrig gjort innan jag va gravid vet jag plötsligt inte för stunden vart jag Har ont utan jag gör en blixtsnabbt skadekontroll utav min kropp för att lokalisera om det är något farligt eller bara "vanligt " smärta. Och dom flesta gångerna vet jag inte ens vart det gjorde ont för insidan och hela min mittsektion är nu så komplicerad att jag inte längre vet min egen anatomi. Och Kalle som står redo för besked på skaderapporten blir rädd men samtidigt frustrerad över hur jag inte kan veta Vart jag har ont. Paniken är ett faktum! Allt detta på bara några millisekunder. Och där spricker vår bubbla och jag inser efter Hur sköra och skadade vi är. Det är inget vi kan göra något åt, och förmodligen ingen större fara för oss mentalt förutom den onödiga stress vi lägger på oss.
Det jag kände var i det här fallet med största sannolikhet någon form av smärta i fogarna. Som gick över lika snabbt som det slog till. Men våra reaktioner stannade kvar längre och insikten av att vi har ingen vanlig graviditet, och vi är inga vanliga föräldrar är en smärtsam påminnelse. Vi är under ytan så rädda, frustrerade och oroliga. Jag är lycklig för dom stunder vi får spendera i bubblan. Och glömma bort. Och jag hoppas att vi får mer bubbla framöver. Jag tycker bara inte om att minnas. Jag är ledsen för anledningen till vår sköra bubbla.