NORDIS

Det börjar sjunka in. Att jag ska bli mamma.
Först nu!?
Ah, det har tydligen tagit en stund att greppa. Mestadels för att jag levt i skräck och oro som hållit både hjärna och kropp i offmode.
Nu börjar jag tina. Känner mig som en isprinsessa som möter våren.
Varje dag vaknar nya sinnen och insikten börjar infinna sig.
Jag ska bli en freaking mom.
Inte en sån som går till graven och tänder ett ljus. En riktig. En sådan som har bajs upp till armbågarna, svarta påsar under ögonen efter för lite sömn och bröst sprängfulla med mjölk att spruta på folk som är dumma. Or so i'v heard.
Men viktigast, ett litet knyte i min arm som är min. En blandning av mig och min kärlek.
Ett barn, mitt barn.
Folk har en konstig tendens att berätta allt hemskt jag väntar mig, som ovanstående lista. Vilket jag tycker är väldigt konstigt. Antingen har dom själva varit så omedvetna om vad som väntade dom när dom skaffade barn att deras besvikelse måste föras vidare och deras bitterhet måste användas för att förmörka nybildande föräldrars ljus.
Orden: Vänta du bara är jag mer än trött på.
För vet ni. Jag väntar. Och längtar. Med glädje efter allt.
Att vara ett vrak, att vara täckt av bajs, att inte längre ha tid med allt som ni säger att jag inte längre (konstigt nog) kommer kunna göra.
Män är mycket bättre på att berätta det positiva med lyckan att skaffa barn. Anledningen till detta kan diskuteras till många saker. Men oavsett är det oftast dom som talar om sina barn med en extra glimt i ögat har jag lagt märke till.
Jag vet inte särskilt mycket om hur livet med mig som bäbis var. Jag var tydligen ett kolikbarn. Men min pappa har många gånger berättat för mig om hur gott jag luktade som bäbis, från det att jag kom ut. Och fortfarande gör idag. Jag blir väldigt glad när han berättar det, han gör det med sådan glädje. Hade velat veta mer om hur jag var som liten.
I helgen fick jag däremot höra av en mamma att jag skulle ju Aaaldrig kunna ha barn och torka denne i röven med Sånna naglar som jag har. Vilket jag tyckte verkade konstigt. Jag klarar ju av allt annat med dom, inklusive torka mig själv i röven. Men en bäbis rumpa kanske är mycket mer komplext avancerad än vad jag trodde. Jag får helt enkelt googla på detta mysterium.
Min poäng är att oavsett hur jobbig det kommer bli, vilket jag inte blundar för att det stundtals kommer bli. Så är gåvan av ett barn så mycket mer överväldigande. Varför måste vi förstöra glädjen för varandra. Måste man förlora ett barn för att längta och se fram emot det jobb som nu ligger framför en.
Jag ser det som en ära att få vara mamma, mentor och livslärare åt ett nytt liv.
Och behöver jag råd från er, lovar jag att jag kommer leta upp er och fråga.
Så snälla alla ni redan utmattade föräldrar. Försök att inte glömma bort anledning till varför just ni en gång skaffade era barn och glädjen som överväger det jobbiga.
Och dela med er av det istället till oss väntande.
Nu längtar jag, så otroligt mycket!