Men det är först nu jag kommit ur min bubbla och börjat leva.
Jag vågar andas igen, röra mig. Utan att tro att allt jag gör dödar eller skadar mitt barn.
Jag har levt med så konstiga tankar fram tills nu.
Efter Valle slutade jag aldrig undra vad eller när det gick fel. OM det var något jag råkade ändå göra. Trots vad alla läkare sa.
Att klandra mig för hans hjärtfel är det grymmaste jag kan göra. Men ändå oundvikligt i mitt fall.
Men när vi passerat hans del av graviditeten var det verkligen som om någon drog upp rullgardinen.
Jag vågade börja leva igen. Och efter jag fick bukt med mitt mående och började äta järntabletter är det som om jag precis fått plusset i min hand och fått veta att jag är gravid. Det är som om allt börjar här och nu.
Därav känns det som om det är väldigt mycket bäbis just nu, som om det bara precis börjat.
Mycket kan nog även vara att jag känner numera mitt barn i magen nästan dygnet runt. Det hoppar och sparkas och gör det bitvis till och med lite svårt att sovas. Och i samma takt som även magen utanpå växer går det inte längre glömma bort att man är gravid som för några veckor sen.
NU är jag gravid dygnet runt.
För någon dag sen tog jag tag i det där med motion. Inte knappt vågat rör mig innan och haft lite besvär med att jag lätt fått ont i kroppen vid rörelser. Så jag testade att simma.
Helt fantastiskt skönt att få röra sig och känna att man utnyttjade kroppen igen, även om orken inte längre är den samma. Jag sjönk ner i vattnet och gick från ko till sjöko. Jag kunde röra mig utan att känna mig behindrad av min kropp och det bästa var att det varken värkte eller gjorde ont någon stans.
Kommer bli en veckofavorit framöver så länge jag bara kan och orkar hoppas jag nu.
Dagen efter väntade jag mig världens träningsvärk, men jag var inte så otränad som jag ändå hade befarat.
Så vi utnyttjade Kalles lediga dag till att besöka Ullared, vilket för mig var första gången.
Ullared upplevelsen i sig var väll inget att hurra för. Jag hade blivit informerad om detta magiska ställe men även om hur galet det skulle vara. Galenheten håller jag med om. Magiskt!? Mja..Det kändes mest som ett jävligt stort Ö&B.
Men vi köpte för första gången lite bäbis saker. Kändes läskigt och natten innan hade jag haft mardrömmar inför detta. Drömde om Valle.
Det är fortfarande tidigt att köpa Allt, även om jag sett att det finns dom som redan skaffat otroligt mycket. För oss är det bara så fantastiskt stort att ens gå och titta och våga köpa lite saker. För det betyder att någonstans har vi börjat tro. Hoppats.
Att det här ska gå vägen nu.
När vi skulle betala stod vi bara och log båda två. Det kändes overkligt och underbart.
Och jag började även inse, att jag har ingen Aning om allt man behöver skaffa inför ett barns nedkomst.
Jag känner mig otroligt vilsen. Så tur att det finns så många mammor i världen runt om oss att fråga då.
Innan vi begav oss till tanthimeln igår hade vi vårt sista besök hos vår underbara läkare för ett sista ultraljud.
Vi har fått ett otroligt stöd hittills från läkarvården och alla vi haft kontakt med. Alla har varit otroligt förstående och stöttat oss i vårt mående till en glädjande graviditet. För det och till dom är jag evigt tacksamma.
Vi har haft en hel del extra kontroller och ultraljud vilket har lugnat oss väldigt mycket. Och igår var ännu bara en extra koll för att se att det fortfarande såg bra ut. Vilket det gjorde och hjärtat, som nu gick att se så mycket tydligare var en vacker syn för oss. Allt annat såg även det fortfarande jätte bra ut så jag hoppas det ska få bli en resterande lugn graviditet för oss nu. Att bäbis sparkar gör ju att ett orosmoment försvinner då jag själv kan hålla lite koll på hur hon mår.
För det är en hon. En liten prinsessa. En liten mammas flicka.
Overkligt är ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud senaste tiden.
Jag är nyfiken på vem du är i min mage. Vem du är mest lik och vem du kommer bli.
Jag börjar nu förstå, att det är en liten jag där inne. En Liten Anna!!!
Jag längtar efter att få träffa dig. Men inte än.
Först ska jag längta och undra lite till.
Magiska lilla liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar