6 månader

När du är ung, är allt du kan tänka på hur mycket du Inte vill bli gravid.
När du vill bli gravid är allt du kan tänka på "tänk om jag inte kan bli gravid".
När mitt plus dök upp på stickan i oktober 2013 var det som att få ett Ok stämplat på murveln.
Den och jag fungerade som den skulle. Vi hade heller inte speciellt svårt att bli gravida.
Det var vår fjärde mens som blev en baby istället för en blodansamling i trosan.
Men det är inget man vet när man är ung och jobbar hårt med att skydda sig Mot graviditeter.
HUR lätt eller inte man kommer ha att bli gravid. Det är heller inget man vet eller som tur är syns när man väljer sin partner.
Jag valde inte min sambo med tanke på att han en dag skulle korsa sina gener med mig. Men när bäbistankarna kom upp fanns där mer tankar som om han skulle bli en bra pappa och om vi hade samma värderingar när det gällde uppfostran.
Det fanns inga tankar på att just dom ögonen vill jag att mitt barn ska ha eller liknande.
När vi började prata om barn var det två människor som ville ta sin kärlek och göra det vackraste man kunde göra med den. Skapa ett gemensamt liv tillsammans. För att citera en av mina favorit serier Once upon a time, vårt barn skulle bli "the product of true love".
Min sambo va redo att skaffa barn långt innan mig.
Jag hade missat några år av mitt liv på grund av min depression och kände därför att jag låg cirka 5 år efter. Jag ville inte ta ett barn till världen förens jag va "klar" med att bara vara Anna. Livet tar långt ifrån slut för att man blir förälder, men det kommer onekligen förändras och aldrig handla om enbart bara dig längre. Jag behövde den egentiden och mitt framtida barn förtjänade en lycklig mamma som ville dela sin egentid med denna.
Men för ungefär ett år sen tog vi beslutet att börja försöka bli föräldrar. Jag va redo att vara mer än bara Anna.
Det har hänt så mycket på ett år.
Livet är så annorlunda.
Jag är inte samma människa som jag var för ett år sen. På både gott och ont.
Jag har inte bara förlorat ett barn. Jag har förlorat en del av mig själv.
Och konstig nog många nära människor i mitt liv.
Jag har fått försvara mig, mitt barn och min sorg. Människor har lämnat min sida i min svagaste stund och otroligt många människor bröt upp och slutade höra av sig. Jag förstår faktiskt att det jag gick igenom var lättare att betrakta på håll när det var så obehagligt. Även om den enklaste skickade omtanken kunde vissa dagar vara det som tog mig ur sängen.
Men även oväntade människor har dykt upp till min räddning och fyllt det trasiga lilla hjärtat med så mycket kärlek och omtanke. Även främmande människor har visat sitt stöd och skänkt värme och tankar till oss. Det är tungt att en redan fruktansvärd händelse i sig ska visa människors rätta hjärtan. Men jag har heller aldrig innan känt så mycket äkta kärlek från människor.
För detta och er är jag evigt tacksam. Jag tjatar, men ni har burit mig mer än ni någonsin kan tro.

Det här året har varit med om upplevelser jag aldrig kunnat ana. Jag har även hunnit uppleva det magiska med att faktiskt bära ett barn, ett liv inom en. Den oändliga, obegränsade kärleken som skapas med det. En mammas kärlek.
Jag har hunnit vara mamma.
Att förlora sitt barn så sent som jag gjorde gav mig ändå möjligheten att få kalla mig och känna mig som en mamma. Jag fick känna han sparka och rulla runt i min mage. Jag fick även gå igenom en förlossning på 12 timmar och föda ut mitt barn med värkar och krystande. Och jag fick träffa mitt barn som hade 10 fingrar, 10 tår, mina supersmå öron och mina spetsiga knän.
När jag tittade på honom kände jag förutom ett stort sår i mitt hjärta, hur otroligt vacker han var. Han var den vackraste symbolen för min och Kalles kärlek. Han var det vackraste Kalle någonsin hade gett mig. Och hädanefter skulle inga presenter någonsin kunna mätas med den som just då låg framför mig i sin lilla lilla kista.
Jag kände mig berövad och lycklig på samma gång.
Tiden som följde var overklig och det kändes faktiskt som om jag dom första två månaderna befann mig i en dimma.
Inget runtomkring betydde längre något. Jag gick ifrån att vara den lyckligaste flickan på jorden till att plötsligt ha tappat mitt värde och mål. Ena dagen var jag en mamma, nästa dagen var min titel mer utsuddad och diskutionsbar.
Jag har ofta önskat att fler hade fått träffa honom. Att han hade blivit viktigare för omvärlden då.
Jag vet fortfarande sekunden mitt hjärta stannade.
Vi låg och tittade på vårat barn på en monitor och hon la upp hans hjärtljud på skärmen och för första gången fick jag höra det slå. Jag hörde mitt barns hjärtljud. Och jag grät. Det var så överväldigande och stort..och vackert.
Men det rosenröda avbröts när orden som nådde mina öron var "jag har en skyldighet att berätta när jag hittar något avvikande. Jag kan tyvärr inte släppa igenom det här hjärtat"
Där   Stannade    Mitt    Hjärta….
Sen dess har det känts som att det aldrig startats igen.
Det slår, men samtidigt inte.
Idag är det 6 månader sen han föddes och samtidigt togs ifrån oss.
För sex månader sen fick jag uppleva det fruktansvärda med att vara mamma, vara förälder. Det är Du som bestämmer.
I stundens hetta styr du över ett liv.
Många säger fortfarande till mig att jag inte tog ett liv, jag skonade ett liv.
Men i 6 månader, varje sekund som gått, har jag sett mig själv som en mördare. Som tog ett liv.
Känslor, en skuld, jag kommer få lära mig sakta leva med för resten av mitt liv.
Jag kunde inte ens ta dom första tabletterna själv.
Jag kunde inte vara den som fysiskt ansvarade för att förlossningen skulle starta.
En förlossning som skulle stanna hans lilla redan svaga hjärta.
Vilket för mig till nästa tillfälle som tog sönder något i maskineriet som driver runt mitt hjärtat.
Stunden han kom ut. Och det blev still. Tyst!

Inga mera sparkar.

Från den stunden har jag bara väntat. Väntat på att få bli mig själv, få Vakna, få starta om mig.
Men livet fortsatte, utan mitt hjärta eller inte. Folk runtomkring fick sina barn eller blev större under sina graviditeter, Och hur jag än ville var glad för deras skull (vilket jag innerst inne var) så tog stundvis avundsjukan över min kropp och jag avskydde hur stor del den fick ta upp inuti mig. Men jag fick bara acceptera. Självklart var jag avundsjuk. Mitt barn låg en meter ner under marken medan deras barn nu låg i deras armar. Vad kunde jag någonsin gjort för att få förtjäna detta undrade jag många gånger.
Är jag egentligen en ond människa fast jag själv inte vet om det!? Ond nog att förlora ett barn!?
Men inte en enda gång önskade jag att någon av mina medföräldrar skulle byta plats med mig.
Inte en enda gång.
Jag fick bevisat att jag var människa med alla dessa olika känslor som kan besitta en kropp, men jag fick bevisat att jag inte är ond. Ondska var även i den mest mörka stund något som inte fick fäste i min kropp.

Efter förlossningen läkte jag fantastiskt bra. Speciellt efter man kort efter fick veta riskerna med att använda vissa av dom medicinerna som används vid just sena "aborter". Fick veta om mammor som blivit så skadade att dom aldrig kan få barn igen.
För mig gick allt bra. jag läkte och allt återgick till det normala. Och för det är jag otroligt lycklig och jag tar inte något för givet.
Min första reaktion var att jag ville bli gravid igen. Nu, nu, nu NU!!
Men den känslan la sig sakta när sorgen fick ta mera plats och sen var det enda jag kunde känna att det var inte ett nytt barn jag ville ha. Jag ville bara ha tillbaka honom.
Jag sörjde i faser. Inte alls som man läst. Inte Alls organiserat och logiskt.
Och det tog tid.
Kroppen påminde. Världen som pågick runtomkring påminde.
Och jag satt där. Småtjock och barnlös.
Ena dagen var jag fylld med hopp om framtid och nya barn.
Nästa dag kunde jag bli äcklad av mig själv för att ens tänka tanken på att Ersätta honom.
Vilket jag innerst inne att det inte alls var så det skulle bli.
Jag slogs med moderkänslor mot logik. Sorg mot verklighet.
En taktik jag haft efter förmodligen några av alla miljontals råd jag överöstes med från människor som inte alls hade förlorat egna barn men plötsligt visste precis hur det fungerar att sörja ett barn och hur man ska bete sig och tänka.
Var att jag hade stött honom ifrån mig. Försökt tänka att det var inget barn jag hade förlorat. Bara ett foster.
Jag kan berätta att det var ett fulltaligt barn som kom ur mig och sen låg jämte mig i min säng.
Så mina känslor slogs i månader mot mina ologiskt påtryckta tankar och jag börjades slitas itu.
Jag började ångra att jag inte gav honom ett bättre slut, jag började ångra att jag inte berättat hans namn för folk och jag började ångra att jag inte litat på den som känner mig bäst när det gällde om hur jag skulle hantera allt..nämligen mig.
Jag gav honom mer värde genom att förmodligen irriterade skiten ur min facebook bekantskap i mitt tjat om vikten att samla in pengar till hjärtforskningen.
Och tillslut på några månader hade vi samlat in 13000 kronor till olika barnhjärt-organisationer.
Jag började få mer frid.
Han började få mer värde, få en plats i världen.
Men något kändes ändå fortfarande inte bra.
När vi gick till vårt ultraljud i Januari för att få veta kön hade vi ett pojknamn klart (jag visste att det var en pojke).
Men min underbara älskade sambo tog så hårt på allt som hände att han klarade inte av att ge honom ett namn just då.
Något jag respektfullt fick ge honom.
Men att inte få kalla honom vid sitt namn började tära på mig och efter att ha kommit en längre bit på vägen kände vi båda att nu var det dags.
Så han fick sitt namn.
Och plötsligt var det som om en sten lyftes från mina axlar och andetaget jag så länge gått och hållt inne  kom ut som en stor pust.
Han är min son, och han heter Valle!
Valle Nordström / Carlsson

Jag var otroligt glad att jag inte var gravid på hans BF.
Men när dagen för Valles beräknade födsel var förbi oss var det som om något vände.
Det började ljusna.
Det gick lättare att andas.
Hans graviditet var nu helt över. Och alla andra barn var nu födda.
För första gången på länge såg jag ett ljus i mitt mörker.
Och det kändes inte fel.
Han var en del av oss.
Mammas och pappas pojke.
Och han skulle alltid vara en del av oss, men vi skulle också få tillåtas att gå framåt. Mot framtiden.
Jag gick till och med, hur ologiskt det än kan verka för omgivningen, upp till honom och frågade om tillåtelse att få skaffa ett småsyskon till honom.
Och även där, oavsett om det bara var inbillning så fick jag ett lugn över mig.
Ett lugn nog för att våga tänka framåt.
Här står jag nu.
Ett år senare.
Ett halvår senare.
Jämte min dröm-man.
Med ett osynligt barn mellan oss.
Sorgen är randig och vissa dagar är mer saknad, förtvivlan och sorg än andra.
Men flertalet dagar är ljusa, fulla av skratt och nyfikenhet och tro på framtiden.
Ibland undrar jag om jag verkligen kommer få ett Levande barn.
Men jag hoppas.
Hoppas och drömmer och vill gärna tro.
Att även jag kan få mitt happy ending.
Idag har det gått 6 månader och det jag känner mest är att jag hade fel..
Jag överlevde!